Paris, Jerusalem eller framtiden?

Regeringskansliets största och dyraste departement är UD. Kombinationen av oppositionens och Sverigedemokraternas enighet om att skära i RK:s budget och oppositionens likaledes omhuldade turordningsregler kommer därför med stor sannolikhet att få konsekvenser för Sveriges representation i världen.

En inte alltför vågad gissning är att besparingsåtgärd nummer ett blir att ställa in UD:s aspirantprogram 2011. Efter ett väl genomfört ordförandeskap som bars upp av en redan pressad personalkår riskeras därmed återväxten underifrån. Två år utan rekrytering till en linjeorganisation ställer personalpyramiden upp och ner och skapar ett personalunderskott på lägre nivåer. För ett levande exempel kan man titta på Försvarsmakten, som fortfarande sliter med effekterna av antagningsstoppet till officersutbildningen i början av 2000-talet. Eftersom LAS ser ut som den gör är det inte ett alternativ att sparka övertaliga chefer. Således sitter vi snart med ett stort antal ambassadörer som är för seniora för att representera Sverige på lägre befattningar och duktiga yngre handläggare som inte kommer vidare i karriären, eftersom de behövs för att fylla bemanningshålen. Hur bevaras kompetensen i en sådan organisation?

Att banta de existerande utlandsmyndigheterna är ingen bra alternativ lösning. Den författningsreglerade verksamheten, ytterst symboliserad av att semesterfirare som slarvat bort passet i Phuket ska kunna få ett nytt, går först. Därför blir det politisk rapportering och främjande som får mindre utrymme.

Alternativet till allt detta är förstås att lägga ner ett par utlandsmyndigheter rakt av. Återigen måste vi dock välja mellan politik och främjande. Ska vi vidmakthålla vår framskjutna position i säkerhetspolitiskt betydande områden såsom Mellanöstern och på Balkan? Eller satsa på det mer traditionella främjandearbetet på kultur- och näringsområdet? I denna vågskål ligger stora och dyra ambassader med begränsad politisk funktion i exempelvis Paris och Berlin.

Så frågan till den samlade oppositionen är då: vad ska vi lägga ner? Jerusalem, där vi kan bevaka övertramp mot mänskliga rättigheter? Paris, där vi kan främja svensk kultur? Eller ska vi bara ta den lätta vägen ut och låta framtiden betala genom att strypa återväxten av duktiga handläggare och ambassadörer i en redan hårt prövad organisation?

För jag antar att turordningsreglerna inte är förhandlingsbara.

Ett lättimplementerat välfärdsprogram

Studenter på tekniska utbildningar drabbas av återkrav från CSN trots att de följt universitetets studieplan. Anledningen är att CSN räknar studieperioder på terminsbasis, medan vissa utbildningar löper över kalenderår. Med anledning av detta ställer idag Sveriges Ingenjörer på SvD:s brännpunkt frågan "Har CSN förstått sitt uppdrag?" Det är en relevant fråga, som belyser en myndighet som överlevt sig själv.

Olika välfärdsprogram är olika lätta att implementera. Ett program med syfte att korrigera missförhållanden som varierar över tid eller mellan personer är notoriskt svårt att implementera. Som sjukförsäkringsdebatten visat är det nästintill omöjligt att formulera en lagstiftning som tar hänsyn till att varje individ har olika förutsättningar. Om staten vill ägna sig åt intervenerande välfärdsprogram i dynamiska situationer, såsom kurativ socialvård krävs därför byråkrater med kompetens och mandat att göra självständiga bedömningar. Detta innebär att programmets legitimitet är beroende av byråkraternas ämbetsutövning. 

Andra program är dock synnerligen lätta att implementera. Det generella barnbidraget åtnjuter hög legitimitet, inte för att det träffar rätt – många familjer har inget behov av barnbidraget medan det för verkligt behövande inte är tillräckligt – utan för att det vilar på ett minimalt mått av godtycke. Vi kan som skattebetalare förvänta oss att staten ska klara av att leverera denna typ av välfärdsprogram, eftersom ekvationen bakom dem kan formuleras av en mellanstadieelev.

Till kategorin lättimplementerade välfärdsprogram hör studielånen. Den som studerar enligt studieplanen och inte har alltför höga sidoinkomster är berättigad till studiemedel. Punkt. Likt barnbidraget kan systemet lika gärna skötas av en dator. Därför blir CSN:s jakt på inbillade fuskare ett exempel på en myndighet som övertolkat sitt mandat. Studenter som tar sina poäng ska inte drabbas av att myndigheten definierar en studieperiod annorlunda än universiteten. CSN är en stödfunktion till utbildningssystemet och har inte till uppgift att diktera för universiteten hur de ska lägga upp sin utbildning.  

Studiestödet är ett program som vi kan förvänta oss ska fungera. Om CSN och universiteten går i otakt vad gäller studieplanerna bör CSN:s regelverk uppdateras. Om myndigheten trots detta ägnar sig åt jakt på laglydiga studenter därför att verkligheten inte överensstämmer med kartan är det dags att avskaffa myndigheten och konkurrensutsätta studielånen. 

Jag förhandlar betydligt hellre med en bank som ser mig som kund snarare än potentiell fuskare.

Arkelsten förtjänar en eloge

Sofia Arkelstens resa till Frankrike sätter fingret på en intressant fråga - hur isolerar vi våra beslutsfattare från otillbörlig påverkan från särintressen? Svaret är att det gör vi inte. Eftersom ingen människa är fri från påverkan från sin omgivning är det inte bara orimligt utan även kontraproduktivt att kräva att våra folkvalda ska leva i en bubbla. Opinionsbildning är dessutom en grundläggande demokratisk rättighet, lika för alla. Oavsett om avsändaren är en frivilligorganisation, ett multinationellt oljebolag eller en fristående bloggare.

Eftersom vi varken kan eller bör isolera våra beslutsfattare från yttre påverkan, heter lösningen transparens och revision, snarare än löst grundade avgångskrav. Möjligen kunde man ha önskat sig större öppenhet från Arkelsten om att resan företagits, men som en förundersökning mot två andra deltagare på samma resa tydligt visat, innebar den inte ett brott mot gällande regelverk.

Naturligtvis finns en gräns för när en förtroendevalds förtroende är förbrukat. Ett tydligt regelverk för vad som utgör en muta frälser oss från kvällstidningarnas godtycke när denna fråga ska prövas. Samtidigt måste vi lita på att de folkvalda har integritet nog att inte låta sig påverkas av utlandsvistelser.

Miljöpartiets Gustav Fridolin, som själv rest till Tanzania på RFSL:s bekostnad, försöker dock göra åtskillnad mellan om notan betalas av en intresseorganisation eller ett privat företag. En sådan åtskillnad vore rent odemokratisk. Båda organisationerna har ett incitament att försöka påverka politikerna med andra metoder än principen om en person – en röst, vilket gör att vi kan kräva av både Fridolin och Arkelsten att de artigt lyssnar, men inte låter organisationerna påverka deras beslutsfattande.

Däremot kan vi i en demokrati inte kan införa regler om att vissa intressen ska ha mer rätt att påverka än andra. Att oppositionen försöker vinkla frågan på detta sätt är dock förståeligt – det blir annars mycket svårt att försvara LO:s rätt att bedriva en megadum annonskampanj för medlemmarnas pengar, samtidigt som Shells rätt att demonstrera miljöbilar ifrågasätts.

Huvudfrågan är inte vem som står för notan, utan huruvida otillbörlig påverkan på den demokratiska processen har förekommit. Endast en oberoende revision kan visa på detta. Så länge Sofia Arkelsten kan hålla isär information och beslut, förtjänar hon närmast en eloge för att resan bekostats av marknaden, snarare än av mig som skattebetalare.

Taktiserande med risk för bakslag

Valet av talman igår gav en tydligt fingervisning om hur oppositionen ämnar lägga upp taktiken under mandatperioden. Socialdemokraterna lanserade i Kent Härstedt en kandidat vars syfte var att förlora omröstningen med minst 20 mandat. Varje gång en sådan förlust sker kan nämligen oppositionen anklaga regeringen för att hämta sitt stöd hos Sverigedemokraterna. Det är en strategi som visar på bristande respekt för de egna väljarna, där ideologiskt motiverade motförslag tar baksits till taktiserande med främsta syfte att svartmåla motståndarsidan. 

Socialdemokraternas partisekreterare Ibrahim Baylan gjorde efter omröstningen ett halvhjärtat försök att peka fingret i denna riktning. Han hade haft bättre utsikter att lyckas om inte det egna partiets affischnamn Thomas Bodström valt att visa sin syn på riksdagsmandatets betydelse genom att skolka från omröstningen. Olyckligtvis överskuggar samtidigt ett otajmat toalettbesök nyhetsvärdet i att en rödgrön ledamot faktiskt valde att rösta med regeringen. Denna anonyma ledamot förtjänar en eloge för att ha stått upp för löftet att inte ge SD en vågmästarroll.

Taktiserandet är en farlig strategi som riskerar att leda till bakslag för Socialdemokraterna. Sverigedemokraterna ges en vågmästarställning endast i de frågor där blockpolitiken är cementerad, vilket inte minst visas av de rödgrönas röstmissar igår. För Sahlin uppstår därför en avvägning mellan att fälla regeringens förslag med stöd av SD, och att frångå det rödgröna samarbetet.

Den första verkliga prövningen för Sahlin kommer senare i höst, när beslut ska fattas om Sveriges fortsatta militära insats i Afghanistan. Det är ett politikområde där Socialdemokraterna historiskt varit såväl ansvarstagande som långsiktiga. Beslut om att sända unga män och kvinnor till konfliktområden bör inte vara, och har inte heller tidigare varit, föremål för kortsiktigt taktiserande. Det är också som en eftergift till Vänsterpartiet Sahlin har gått emot såväl kongressbeslut som sin egen övertygelse och i valrörelsen förespråkat en snäv tidsgräns för insatsen.

Sverigedemokraternas och vänsterns åsikter överlappar i denna fråga: soldaterna ska hem. Om Socialdemokraterna står fast vid valrörelsens uppgörelse riskerar partiet därför att med hjälp av SD driva igenom en politik på tvärs med den egna kongressen och som många socialdemokrater har svårt att skriva under på. I det läget blir det extra prekärt att tidigare ha anklagat regeringen för att hämta stöd från SD.

Sverigedemokraternas inträde i riksdagen innebär inte att den svenska traditionen av samförstånd i frågor av stor nationell betydelse bör kastas över bord. Särskilt inte i syfte att kunna anklaga motståndet för samröre med ett oönskat ytterlighetsparti. Det ligger inte i någons intresse att mandatperioden blir ett skyttegravskrig mellan två block, där SD:s röster används som vapen mot motståndaren. Den vågmästarroll detta automatiskt ger SD innebär nämligen att båda sidor kommer att förlora i vissa frågor, av varierande betydelse.

Till skillnad från talmansvalet handlar Afghanistanfrågan om liv och död. Det handlar om omsorg med en krigsdrabbad befolkning och Sveriges långsiktiga förhållande till andra länder. Det är Socialdemokraterna medvetna om. De bör också ta sitt ansvar och sätta frågans betydelse framför kortsiktigt taktiserande.

Dåliga argument ska bemötas med bättre, inte ändrade spelregler

Under onsdagen har det, efter en artikel i SvD, diskuterats om riksdagens utskott ska minskas så att SD blir utan plats. Det är enligt riksdagsordningen fullt möjligt. Precis som kameror i varje gathörn eller myndighetsfolk som läser mormors e-postade kakrecept är dock detta en mycket dålig idé. Vårt behov av trygghet och känsla av rättfärdighet får nämligen aldrig gå ut över våra grundläggande fri- och rättigheter. Vi ska istället stå vårt kast och fortsätta värna ett fritt Sverige där ett dåligt argument bemöts med ett bättre, inte med ändrade spelregler.

Frågan om att ändra utskotten diskuterades även i Studio Ett där den kristdemokratiske riksdagsmannen Stefan Attefall påminde om den kaotiska situation som uppstod i samband med Ny Demokratis inträde i riksdagen 1991. Med motiveringen att nya ledamöter som inte visste hur arbetet går till kunde obstruera utskottsarbetet ställde Attefall frågan om det inte, för arbetsrons skull, kunde vara idé att stänga ute SD från utskottsarbetet.

Som tydliggjorts i denna blogg är jag inte det minsta imponerad av att de tjugo nya tar Helgeandsholmen i besittning. Det är en enorm förlust för det demokratiska samtalet att 5,7 % av väljarna anser att ett populistiskt, islamofobt och främlingsfientligt parti har den bästa lösningen på hur vårt samhälle skall styras. Men varje demokratisk nerv i kroppen reagerar när förslag förs fram om att andra kriterier än folkets röst skall avgöra vem som skall ha makten i detta land. Med Regeringsformen i åtanke kan det vara på sin plats att påpeka att all offentlig makt utgår från folket. Inte från enskilda rikdagsledamöter. Det senare blir nämligen resultatet om vi ställer upp kvalitetskrav på de folkvalda för att de ska få delta fullt ut i lagstiftningsarbetet.

Man kan argumentera att hur riksdagen ordnar sitt arbete är en intern fråga för riksdagsledamöterna. Frågan, som även berörs av DN:s huvudledare, är dock hur vi definierar demokratins minsta kärna – var går gränsen för de processer vi godtyckligt väljer att utestänga åsiktsmotståndare från, utan att vi samtidigt ger upp demokratin? Eller något mer jordnära: vem skall definiera när en riksdagsledamot är tillräckligt rutinerad för att få delta i utskottsarbetet? Helst inte majoritetens representanter.

Att frågan över huvud taget kommer upp är en indikation på att de etablerade partierna ännu inte tagit till sig skälen till Sverigedemokraternas framgångar. Valresultatet är ett stort underkännande av oss alla – av våra politiska partier, men även oss som tyst stått bi när ett opassande skämt eller en nedlåtande kommentar fällts.

Skillnaden mellan den tysta majoriteten och det politiska etablissemanget är dock att den förra inte gör anspråk på makten. För den som söker folkets förtroende ingår också att formulera goda skäl till varför hon förtjänar förtroendet. Av alla som lade sin röst i årets val anser nästan 335 000 väljare att de anförda skälen inte var goda nog. Att ändra spelreglerna därför att man inte är nöjd med resultatet innebär att dessa 335 000 medborgare även fortsättningsvis stängs ute från det demokratiska  samtalet. Utsikterna att vinna tillbaka deras röster med en sådan taktik är tämligen bleka.

1460 dagar

Som borgerlig sympatisör försöker jag uppamma glädje över att regeringen nu får möjlighet att fortsätta det reformarbete Sverige så innerligt behöver. Samtidigt är det svårt att känna glädje över att tillhöra den sida som förlorat minst. Som humanist är jag istället förkrossad över att ett parti som dagtingar med människans lika värde nu givits plats i vårt finaste rum.

Eftervalsanalysen är i full gång, och de flesta fingrar pekas i riktning mot ett partietablissemang som inte läst av opinionen korrekt. Mer nyanserade inlägg handlar om att betydelsen av integrationsfrågan i svensk politik underskattats, och inte getts det utrymme i debatten som krävts.

Det är bekvämt att skylla på etablissemanget. Det är lätt att finna trygghet i att resultatet avspeglar en teknikalitet, att frågan helt enkelt inte kommunicerats på rätt sätt. Samtidigt finns en tid när tystnad är förräderi. Vardagshjältar som i det fördolda kämpar mot rasism, våld och mobbing vet att det verkliga hotet är majoritetens tystnad. Reaktionerna på Facebook och demonstrationer runt om i landet visar att denna majoritet nu också är i uppror.

Tyvärr kommer upproret en dag för sent och demokratins spelregler dikterar därför att vi ser framåt. Minns därför den känsla du vaknade upp med idag. Konservera ilskan och indignationen över att intoleransen getts inflytande över vårt samhälle. Det är val till riksdagen om 1460 dagar. Det ger dig 1460 tillfällen att dagligen reagera på intolerans i din omgivning, att ta debatten till försvar för ett öppet och fritt samhälle. Om 1461 dagar är det för sent. Igen.

Dra inte i nödbromsen för toleransens Sverige

En valrörelse handlar om att koka ner komplexa sammanhang till slagkraftiga budskap. Mycket går förlorat i processen. Hur vi bäst värnar samhällets svaga och tryggar ålderdomen är en fråga som kan besvaras på många sätt.

Oavsett om vi tror på individuella lösningar som bygger på idén om att trygghet skapas genom eget arbete, eller kollektiva lösningar som fokuserar på de sociala systemens omhändertagande funktion finns en gemensam grund i öppenhet och jämlikhet. Ansvarsfull politik som värnar tillväxt och utveckling betyder att vi inte behöver välja mellan omsorg och öppenhet. Effekten av att dra i nödbromsen blir däremot alltid att tåget stannar.

På söndag finns därför ett val som är förvånande enkelt. Sverige är byggt på tolerans, öppenhet och omsorg om människors lika värde. Främlingsfientlighet är inte svenskt. Dra inte i nödbromsen för vårt gemensamma Sverige.

Framåt tillsammans

Det gör ont, konstaterar en liberalt sinnad vän, att Sverige på söndag kan bereda plats i sitt folkvalda parlament för ett främlingsfientligt och populistiskt parti. Det gör ont att i ett av världens rikaste länder en stor del av väljarkåren anser att resurserna måste fördelas med egenintresset som grund. Det gör ont att i ett land som byggt sin moderna historia på öppenhet, tolerans och omsorg, en stor del av väljarkåren anser att människans grundläggande jämlikhet är förhandlingsbar.

Den populistiska retorik som på söndag kan ge Sverigedemokraterna inflytande över hur vi organiserar vårt samhälle bygger på förenklingar och falska förhoppningar. Den bygger på en falsk tro på politiken som ett nollsummespel, där den enes bröd utgör den andres död. Att kakans storlek är given, och att den bara kan skäras på ett visst sätt. Ingenting kunde vara längre från sanningen.

Om resurserna vore givna skulle det folkhem Jimmie Åkesson längtar tillbaka till aldrig ha existerat. Om inte resurserna kunde växa genom ansvarsfull förvaltning och fri företagsamhet skulle Sverige aldrig ha utvecklats från fattigt bondesamhälle till ett av världens rikaste länder. Utan impulser utifrån skulle heller aldrig de innovationer och den arbetskraft som tillsammans byggt Sverige ha kommit till.

Det kan vara svårt att, när den egna arbetskraften inte längre efterfrågas, förstå hur globaliseringen berikar oss. När den egna situationen känns hopplös kan det vara lätt att tro på löftet att om vi bara avskärmar oss från omvärlden kan omställningen stoppas. Men utvecklingen går inte att stoppa genom isolering. Det finns ingen punkt när vi kan sätta ner foten och säga ”det räcker nu, vi har utvecklats färdigt”. Om vi nu ens skulle vilja göra det. Vem vill nöja sig med det vi har idag, när nya upptäckter ständigt väntar runt hörnet? Att krampaktigt hålla fast vid det gamla löser inte de utmaningar vi dagligen ställs inför. Istället leder det till att vi halkar efter.  

För de som tillfälligt förlorar när världen utvecklas måste system finnas som underlättar omställningen. Därför är en ansvarsfull politik som värnar välfärdens kärna central. Men bara genom att vara öppna för influenser utifrån kan vi värna den konkurrenskraft som har byggt det välstånd vi har idag, och som skall bygga framtidens Sverige.

Politik innebär långsiktigt ansvarstagande. Det finns inga snabba lösningar. Låt därför valet på söndag handla om framtiden, inte om falska förhoppningar om att utvecklingen skall avstanna. På söndag röstar vi om att fortsätta värna ett öppet, tolerant och ansvarstagande samhälle, där synen på människors grundläggande jämlikhet är vägledande för alla beslut. Framåt tillsammans, inte bakåtblickande och isolerade.

Slöseriet är välfärdens verkliga fiende

Lars Ohly anspelar på rädslan för det okända när han på Brännpunkt i SvD idag skriver att ”ryktet går i finanskretsar nere i Europa om att det går att tjäna stora pengar på svensk vård, skola och omsorg”. Samma Europa, får man anta, som Lars Ohly helst inte vill vara en del av.  Det är dags att sluta se politiken som ett nollsummespel, där den gemensamma kakan aldrig kan växa. Synen på samhället som en kamp om en viss mängd givna resurser föder just den rädsla för det främmande som Ohly spelar på.

Marknadsekonomins grund är, till skillnad från planhushållningen, att det ena inte behöver utesluta det andra. Med tillväxt växer den gemensamma kakan, så att fler kan få del av resurserna. Precis som högre lön ger dig fler valmöjligheter i vardagen.

Det är också därför vänsterns tal om att ”skattepengar försvinner i vinster” är en grov förenkling av verkligheten. Den privata vårdsektorn bygger på idén om att ekonomiska incitament kan skapa större effektivitet.  Att påstå att det enda sätt ett privat vårdbolag kan göra vinst på är att ”dra in nattmackan för de äldre” är lika befängt som att Ica bara kan göra vinst genom att sälja rutten frukt. Ekonomiska incitament att sluta slösa med resurserna kan ge vinst. Samtidigt vet varje företagsledare att kostnadsjakten inte får gå ut över kvaliteten –valfrihet innebär ju också möjligheten att välja bort en omsorgsgivare som inte håller måttet.

Privata alternativ ger individen möjlighet att rösta med fötterna. Inte nöjd med SVT:s utbud? Byt kanal. Minns tiden när valet stod mellan ettans allt annat än klämkäcka tjeckoslovakiska barnprogram och tvåans testbild. Det är dit Ohly vill vrida tillbaka klockan när han pratar om en välfärd utan vinster. Alternativet till dagens valfrihet är nämligen att politiker återigen bestämmer vilket sjukhus du ska nyttja eller vilken skola dina barn ska gå i. Och vad händer då om vården är undermålig, eller skolan inte klarar av att entusiasmera barnen?

Varje löntagare vet att ekonomiska incitament är ett mycket bra sätt att skapa effektivitet på jobbet utan drakoniska kontrollåtgärder. Marknadsekonomi bygger på insikten att det är bättre att använda lönen som morot än hotet om bestraffning som piska. Resursslöseri  uppstår när en underbetald och utmattad lärare inte orkar entusiasmera sin klass. Detta slöseri är  ett långt mer oansvarigt bruk av våra gemensamma resurser än att låta skolan göra vinst genom att med ekonomiska incitament locka läraren att göra sitt yttersta.

Det är dags för Monas koalitionskamrater att minnas socialdemokraten Gustav Möllers kloka ord ”varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”. Slöseriet, Lars Ohly, är välfärdens verkliga fiende, inte vinsten.

Rörlighet för ett bättre liv

En av mina absoluta favoritfriheter är den fria rörligheten inom EU. Jag tänker på känslan av trygghet och förhoppning som infunnit sig varje gång jag kört genom en nedsläckt gränsstation i Östeuropa. Förbjudande byggnader och bommar som en gång markerade gränsen mellan frihet och förtryck är låsta och på väg att monteras ned.

Som svensk har möjligheten att röra sig fritt i världen varit given. Det har den varit sedan Karl-Oskar och Kristina gick ombord på båten mot ett bättre liv. Därför har det varit med en känsla av sorg och skam jag sett köerna av förhoppningsfulla visumsökande ringla sig långa utanför EU-ländernas ambassader i forna Jugoslavien. Sorg över att det i Europa ännu finns människor som tvingas förödmjuka sig med formulär och försäkringar om att de inte avser hoppa av för att nådigt få tillstånd att besöka släkt och vänner inom Schengens gränser.

För många människor inom dagens EU har dock den fria rörligheten inte främst ett filosofiskt värde. Den har i många fall också skapat förutsättningar för ett bättre liv, precis som amerikabreven en gång vittnade om under Sveriges tidiga industrialisering. Möjligheten för en lettisk städerska eller polsk snickare att arbeta i Sverige kan utgöra skillnaden mellan misär och tryggad framtid.

Därför är det djupt problematiskt när Uppdrag granskning tar sikte på RUT-avdraget och presenterar de barn som lämnats hemma av arbetsmigrerande mödrar som en mänsklig tragedi. Naturligtvis är det problematiskt att familjer inte finner förutsättningar att leva tillsammans i sitt hemland. Men det är en ännu större tragedi om familjer inte finner förutsättningar att leva över huvud taget. Synen på rörligheten är förmyndande och dessutom djupt patriarkalisk – att polska fäder med ROT-avdragets hjälp snickrat på svenska stugor i åratal glöms bort i en dramaturgi där RUT getts skurkrollen. Det förutsätts i stället att de RUT-anställda mödrarna ska återvända hem och ta hand om sina barn.  

Det är lätt att glömma att vi i Sverige inte hade varit i en position att känna medlidande med mindre lyckligt lottade östeuropéer om Karl-Oskar och Kristina hade tvingats stanna kvar i Duvemåla. Ingenting talar för att deras barn fått det bättre i nödens Småland. Ej heller hade vi kunnat kalla oss jämställda och samtidigt sympatisera med idén att Karl-Oskar skulle resa själv, och låta Kristina stanna hemma med barnen.

Och vad är egentligen skillnaden mellan polska Magdalena som söker en tryggare utkomst i Sverige och samtidens Kristina, sjuksköterskan som månadspendlar till Norge? Annat, förstås, än en nedlåtande syn på såväl Magdalenas yrke som hennes rätt att själv bestämma över sina livsval.

Tankegodset är en detsamma som styrde Göran Persson i dennes skamliga varningar för social turism inför EU-utvidgningen 2004. Att Magdalenas resa ses som ett problem, medan Kristina hyllas för sin företagsamhet vittnar om att solidaritet bara gäller med den egna gruppen. Övriga hanteras med misstänksamhet. Eller som i detta fall, medlidande.

Att fri rörlighet för de flesta svenskar främst innebär möjligheten att lämna passet hemma på semestern är ett kvitto på Sveriges framgångsrika utveckling. Den hade dock aldrig varit möjlig om inte Kristina och Karl-Oskar först fått lämna Duvemåla.

Rädda RUT

Apropå solidaritet, låt oss ta en titt på vänsterns komplicerade förhållande till RUT och ROT. I ett land som är världsledande på beskattning av arbetsinkomster krävs för de allra flesta väldigt mycket arbete för att ha råd att köpa en korrekt beskattad tjänst. RUT och ROT har därför, genom att minska skattedelen av prislappen på en timmes snickrande eller städning, gjort dessa tjänster åtkomliga för privatpersoner med normala inkomster. Mer frihet i vardagen med andra ord, även för oss som inte har de högsta inkomsterna. Dessutom utan att avdraget lett till lägre skatteintäkter för staten.

Lika rörande överens under koalitionsbyggets tvång om att RUT ska bort, är vänstern om att ROT ska få vara kvar, trots att de två avdragen syftar till samma sak – att göra vita tjänster åtkomliga för vanligt folk. Fientligheten mot RUT är ytterligare ett exempel på att vänstern främst ser till intresset hos en en kärna av etablerade individer, företrädesvis män. Övriga skall tas om hand, med bidrag och stödprogram.

En stor skillnad finns nämligen mellan RUT och ROT. Där det tidigare funnits en marknad för ROT-tjänster, bland annat därför att man inte hur som helst själv får dra sina elledningar, har RUT-avdraget skapat en marknad för tidigare obetalt arbete i hemmet. Ett arbete som, trots Sveriges framskjutna position i jämställdhetsfrågor, alltjämt främst utförs av kvinnor. Likt utbyggnaden av barnomsorgen vilar RUT på den självklara tanken att både kvinnor och män ska ha möjlighet att delta på lika villkor på arbetsmarknaden.

Låga krav på lång yrkesutbildning gör samtidigt många RUT-tjänster till lämpliga instegsjobb på en arbetsmarknad som på grund av höga inträdeskrav också är världsledande på att stänga invandrare och unga ute. Detta medan ROT-avdraget främst kommer två grupper med redan stark ställning i samhället till del – hantverkare och egendomsägare.

RUT har därför medfört att tusentals personer med svag ställning på arbetsmarknaden eller som tidigare jobbat svart under osäkra förhållanden, nu kan få del av glädjen att den 25:e få ett lönekuvert snarare än en bidragsutbetalning i handen. De skyddas av arbetsrätten, kan vara föräldralediga och se fram emot inkomstpension när den dagen kommer. 

Ett avskaffat RUT-avdrag skulle innebära att hushållsarbetet förpassas tillbaka till den obetalda sektorn. En utveckling som ur ett jämställdhetsperspektiv vore ungefär lika smart som att avskaffa barnomsorgen. Vänstern har, som integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni konstaterar på SvD:s Brännpunkt, därför att motivera det solidariska i att fortsätta stödja en grupp väl förspända manliga hantverkare vilka utför arbeten åt företrädesvis manliga hemmansägare, medan benen slås undan för såväl grupper med svag ställning på arbetsmarknaden, som den ökade jämställdhet RUT har skapat. 

Vänstern har inga problem med att det reproduktiva arbetet kommersialiseras, så länge det sker i offentlig regi. I stället för att låta en livskraftig privat tjänstemarknad växa fram, där fler kan få uppleva känslan av en riktig lön och möjligheten att växa som entreprenörer, förespråkas omhändertagandets linje. 

Mona, Lars och Maria, snarare än du, ska bestämma i vilken grad du har behov av hjälp för att få vardagen att gå ihop. I stället för den valfrihet för alla som RUT har skapat ska därför maxtaxan på dagis sänkas. Ett lovvärt initiativ, tycker sannolikt den småbarnsförälder i Stockholms innerstad med hög dagistaxa som kan se fram emot den högsta sänkningen. Mindre så för oss som uppskattar valfrihet i vardagen, och allra minst för den före detta RUT-anställda som återigen har osäkerhet som sin främsta vardagssyssla.

Nationalekonomi med professor Ohly

Vänsteralliansen presenterade idag sitt valmanifest, där sänkt maxtaxa på dagis är huvudnumret. Till skillnad från sänkt inkomstskatt, som ju kommer alla till gagn, anser vänsteralliansen att just sänkt maxtaxa ger större valfrihet, för bland annat sjuksköterskor. Lars Ohly beskriver Vänsterpartiets känsla för nationalekonomi på ett mycket träffande sätt när han besvarar frågan om en sjuksköterska inte i lika stor utsträckning hade gagnats av sänkt inkomstskatt på följande sätt: 

”vi måste ha pengar för att höja sjuksköterskornas löner, och det har inte en regering som ständigt sänker inkomstskatten” 

Låt oss undersöka vad detta spännande ohlyska grepp på nationalräkenskaperna får för effekter för dig och mig: 

Eftersom vi kan vara någorlunda säkra på att inga ekonomiska värden skapas genom att flytta runt pengar i systemet, blir effekten av omfördelningen att den majoritet av förvärvsarbetande som arbetar i privat sektor får det sämre. Skattehöjningar snarare än skattesänkningar gör ju föga förvånande att dessa får mindre kvar i plånboken med Ohly vid rodret. De sjuksköterskor Ohly värnar får tyvärr inte heller mer att röra sig med. Deras lönehöjning , vilken för övrigt beskattas, ersätter ju sänkt inkomstskatt. Ingen får det bättre med andra ord, och definitivt inte fler valmöjligheter. 

Men det slutar inte där. Lönehöjningar i offentlig sektor är till skillnad från inkomstskattesänkningar direkt inflationsdrivande, vilket ju innebär att alla som hade tänkt använda sin högt beskattade inkomst till konsumtion dessutom får det sämre. Inklusive sjuksköterskorna.

Maxtaxan då, är inte det bra att sänka den? I vanlig vänsterordning är det centrala att staten, snarare än individen ska få bestämma över vardagslivet. Det är bland annat därför vänsterpartierna är emot RUT, men för SL-sponsrade butlers i tunnelbanan. Lägre inkomstskatt hade gett alla möjlighet att välja vad de vill lägga pengarna på. Även de sjuksköterskor som inte har barn i omsorg. Det kallas valfrihet.

Upplåt ett sofflock

I morgon startar terminen för landets högskolestudenter, och med den insikten att det inte finns tak över huvudet ens för en blygsam andel av studenterna vid de mest populära lärosätena. Under veckan har krav rests på att fler studentbostäder skall byggas, mer eller mindre utopiska idéer om flytande studentkorridorer i Värtahamnen har luftats och uppmaningar gått ut till mer lyckosamma bostadsinnehavare att upplåta plats på sofflocket. Endast det sistnämnda är en enkel lösning som kan hjälpa dagens nyblivna studenter innan de examinerats.

Att det råder bostadsbrist i landets större städer är ett problem som varken är nytt eller begränsat till studentvärlden. Det är därtill ett enkelt nationalekonomiskt faktum att brist uppstår när priset på en vara regleras under marknadsvärdet. Så är fallet i den svenska bostadspolitiken idag, där bruksvärdesprincipen styr vilken hyra som får tas ut, liksom det var när  Erlander 1966 konstaterade att unga som ville bo i Stockholm gott finge ställa sig i bostadskön, en kö som då ringlade sig ungefär 10 år lång. Med Erlanders visionära syn på bostadspolitiken i bakhuvudet blir det svårt att tro att de bostadsköer som orsakas av   kombinationen av en reglerad bostadsmarknad och växande städer någonsin kan lösas med enkla politiska handgrepp. Effekten av beordrat bostadsbygge ser vi idag i Stockholms förorter, med segregation och enorma underhållsbehov som följd.

Eftersom enkla lösningar som sätter individens valfrihet i första rummet är att föredra framför politiska kommandolösningar, är uppmaningen att upplåta soffan åt bostadslösa studenter sällsynt träffsäker. Problemet är att detta alltjämt är en solidarisk handling med stora skattekonsekvenser. Regeringens förslag att ytterligare höja avdragsrätten för upplåtelse av del av bostad är därför ett steg i rätt riktning, mot ett mer flexibelt bostadsbestånd och ökad valfrihet. Tillsammans med ROT-avdraget kan höjningen ge incitament att bygga om onödigt stora bostäder, så att en del kan hyras ut till exempelvis bostadslösa studenter.

När jag själv började min studiebana i Stockholm och stod vid foten till studentbostadsköns Everest löstes en knepig bostadssituation galant genom inneboende i en lägenhet som blivit för stor. Med den nuvarande regeringens politik hade denna lösning blivit både billigare för mig som student och enklare för en äldre person att få bo kvar i ett hem fyllt av minnen. Ge fler möjlighet att upplåta ett sofflock. Det är vardagsliberal solidaritet, utan hänvisning till bostadsköns tröstlösa väntan.

Den solidariske bagaren

Bagaren i mina nya kvarter jobbar när jag jobbar. Han har ett särdeles trevligt bageri, och bakar en fruktlimpa som jag kan drömma om på kvällar och helger. Tyvärr är det rätt sällan jag får chansen att göra annat än just drömma om detta bröd, eftersom vi som sagt jobbar samtidigt. Vi har rätt bekväma arbetstider, bagaren och jag, så kanske kunde vi kompromissa  och förskjuta våra tider något. Så att jag kunde få chansen att köpa den där brödlimpan av bagaren. Det skulle förstås bli lite mer obekvämt för någon av oss, varför mitt förslag till bagaren skulle vara att han anställer en pigg person som gärna säljer bagarens bröd när vi båda inte vill jobba. 

Olyckligtvis finns det politiska skäl till att vi jobbar samtidigt, trots att bagaren både driver sin egen rörelse och det finns horder av pigga personer som gärna skulle dryga ut både kassa och meritlista med ett extrajobb på kvällar och helger. Kollektivavtalen med dess orimligt höga krav på OB-tillägg driver nämligen upp lönekostnaderna för bagaren, samtidigt som en oflexibel arbetsrätt gör det både dyrt och vanskligt att anställa personer när man har en liten rörelse och osäkra inkomster. Kanske kunde bagaren ha anställt en ung arbetslös person under den nuvarande mandatperioden, men med vänsterns löften om att dubba arbetsgivaravgifterna för ungdomar förstår jag att han tvekar.

Det finns en historisk förklaring till att just kvartersbagaren har extra svårt att anställa och varför just de unga hamnar utanför, trots att de kanske inte skulle ställa så höga krav på höga tillägg för att jobba när vi andra inte vill jobba. I Sverige har den solidariska lönepolitiken varit vägledande. Denna bygger på att lönerna ska vara lika över hela sektorer. Således är lönekraven från facket lika höga när kvartersbagaren anställer som när det stora köpcentret utanför stan anställer. Tanken är att om lönerna är lika höga i hela sektorn ska de lönsamma företagen kunna sorteras ut genom strukturomvandlingar. Olyckligtvis för såväl bagaren som den ungdomsarbetslöse innebär även stordriftsfördelar att endast stora företag som kan parera de höga lönekostnaderna med hög omsättning överlever. För bagaren på hörnet, som konkurrerar med köpcentret utanför stan, blir det därför svårt att uppnå den omsättning som krävs för att det ska bli lönsamt att anställa.

Samtidigt har vi genom lagen om anställningsskydd gett fackförbunden den unika rätten att själva få bestämma vilka som ska få jobba i Sverige. LAS är nämligen i många stycken underställd de kollektivavtal som fackförbunden kräver att bagaren skall teckna om han vill anställa någon. I LAS finns ett oflexibelt turordningssystem som tillsammans med höga lönekostnaderna skapar en mur mellan de som har ett jobb, och de som står utanför. Svårast att hävda sig har de som inte har tidigare meriter att peka på – oftast ungdomar, invandrare och andra grupper med svag ställning på arbetsmarknaden. Trots att den pigga ungdom som vill komma in i värmen på denna marknad kanske kunde vara villig att jobba för lite lägre lön väger fackets omsorg om sina medlemmar, som redan är inne på marknaden, tyngre. Det är den verkliga innebörden av solidarisk lönepolitik. 

Jag får fortsätta att drömma om mitt bröd, bagaren får hoppas att det finns tillräckligt många andra kunder som kan tänka sig att skjuta på sina arbetstider för att kunna handla på bekvämare tider, och ungdomen får lära sig att solidaritet är ett ytterst selektivt begrepp. Den smala lyckan för oss alla är att om de rödgröna vinner valet så har Miljöpartiet lovat att förbjuda etableringen av köpcentrum utanför stan. Så då blir det inget bröd för någon annan heller.