Lars Ohly anspelar på rädslan för det okända när han på Brännpunkt i SvD idag skriver att ”ryktet går i finanskretsar nere i Europa om att det går att tjäna stora pengar på svensk vård, skola och omsorg”. Samma Europa, får man anta, som Lars Ohly helst inte vill vara en del av. Det är dags att sluta se politiken som ett nollsummespel, där den gemensamma kakan aldrig kan växa. Synen på samhället som en kamp om en viss mängd givna resurser föder just den rädsla för det främmande som Ohly spelar på.
Marknadsekonomins grund är, till skillnad från planhushållningen, att det ena inte behöver utesluta det andra. Med tillväxt växer den gemensamma kakan, så att fler kan få del av resurserna. Precis som högre lön ger dig fler valmöjligheter i vardagen.
Det är också därför vänsterns tal om att ”skattepengar försvinner i vinster” är en grov förenkling av verkligheten. Den privata vårdsektorn bygger på idén om att ekonomiska incitament kan skapa större effektivitet. Att påstå att det enda sätt ett privat vårdbolag kan göra vinst på är att ”dra in nattmackan för de äldre” är lika befängt som att Ica bara kan göra vinst genom att sälja rutten frukt. Ekonomiska incitament att sluta slösa med resurserna kan ge vinst. Samtidigt vet varje företagsledare att kostnadsjakten inte får gå ut över kvaliteten –valfrihet innebär ju också möjligheten att välja bort en omsorgsgivare som inte håller måttet.
Privata alternativ ger individen möjlighet att rösta med fötterna. Inte nöjd med SVT:s utbud? Byt kanal. Minns tiden när valet stod mellan ettans allt annat än klämkäcka tjeckoslovakiska barnprogram och tvåans testbild. Det är dit Ohly vill vrida tillbaka klockan när han pratar om en välfärd utan vinster. Alternativet till dagens valfrihet är nämligen att politiker återigen bestämmer vilket sjukhus du ska nyttja eller vilken skola dina barn ska gå i. Och vad händer då om vården är undermålig, eller skolan inte klarar av att entusiasmera barnen?
Varje löntagare vet att ekonomiska incitament är ett mycket bra sätt att skapa effektivitet på jobbet utan drakoniska kontrollåtgärder. Marknadsekonomi bygger på insikten att det är bättre att använda lönen som morot än hotet om bestraffning som piska. Resursslöseri uppstår när en underbetald och utmattad lärare inte orkar entusiasmera sin klass. Detta slöseri är ett långt mer oansvarigt bruk av våra gemensamma resurser än att låta skolan göra vinst genom att med ekonomiska incitament locka läraren att göra sitt yttersta.
Det är dags för Monas koalitionskamrater att minnas socialdemokraten Gustav Möllers kloka ord ”varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”. Slöseriet, Lars Ohly, är välfärdens verkliga fiende, inte vinsten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar