Taktiserande med risk för bakslag

Valet av talman igår gav en tydligt fingervisning om hur oppositionen ämnar lägga upp taktiken under mandatperioden. Socialdemokraterna lanserade i Kent Härstedt en kandidat vars syfte var att förlora omröstningen med minst 20 mandat. Varje gång en sådan förlust sker kan nämligen oppositionen anklaga regeringen för att hämta sitt stöd hos Sverigedemokraterna. Det är en strategi som visar på bristande respekt för de egna väljarna, där ideologiskt motiverade motförslag tar baksits till taktiserande med främsta syfte att svartmåla motståndarsidan. 

Socialdemokraternas partisekreterare Ibrahim Baylan gjorde efter omröstningen ett halvhjärtat försök att peka fingret i denna riktning. Han hade haft bättre utsikter att lyckas om inte det egna partiets affischnamn Thomas Bodström valt att visa sin syn på riksdagsmandatets betydelse genom att skolka från omröstningen. Olyckligtvis överskuggar samtidigt ett otajmat toalettbesök nyhetsvärdet i att en rödgrön ledamot faktiskt valde att rösta med regeringen. Denna anonyma ledamot förtjänar en eloge för att ha stått upp för löftet att inte ge SD en vågmästarroll.

Taktiserandet är en farlig strategi som riskerar att leda till bakslag för Socialdemokraterna. Sverigedemokraterna ges en vågmästarställning endast i de frågor där blockpolitiken är cementerad, vilket inte minst visas av de rödgrönas röstmissar igår. För Sahlin uppstår därför en avvägning mellan att fälla regeringens förslag med stöd av SD, och att frångå det rödgröna samarbetet.

Den första verkliga prövningen för Sahlin kommer senare i höst, när beslut ska fattas om Sveriges fortsatta militära insats i Afghanistan. Det är ett politikområde där Socialdemokraterna historiskt varit såväl ansvarstagande som långsiktiga. Beslut om att sända unga män och kvinnor till konfliktområden bör inte vara, och har inte heller tidigare varit, föremål för kortsiktigt taktiserande. Det är också som en eftergift till Vänsterpartiet Sahlin har gått emot såväl kongressbeslut som sin egen övertygelse och i valrörelsen förespråkat en snäv tidsgräns för insatsen.

Sverigedemokraternas och vänsterns åsikter överlappar i denna fråga: soldaterna ska hem. Om Socialdemokraterna står fast vid valrörelsens uppgörelse riskerar partiet därför att med hjälp av SD driva igenom en politik på tvärs med den egna kongressen och som många socialdemokrater har svårt att skriva under på. I det läget blir det extra prekärt att tidigare ha anklagat regeringen för att hämta stöd från SD.

Sverigedemokraternas inträde i riksdagen innebär inte att den svenska traditionen av samförstånd i frågor av stor nationell betydelse bör kastas över bord. Särskilt inte i syfte att kunna anklaga motståndet för samröre med ett oönskat ytterlighetsparti. Det ligger inte i någons intresse att mandatperioden blir ett skyttegravskrig mellan två block, där SD:s röster används som vapen mot motståndaren. Den vågmästarroll detta automatiskt ger SD innebär nämligen att båda sidor kommer att förlora i vissa frågor, av varierande betydelse.

Till skillnad från talmansvalet handlar Afghanistanfrågan om liv och död. Det handlar om omsorg med en krigsdrabbad befolkning och Sveriges långsiktiga förhållande till andra länder. Det är Socialdemokraterna medvetna om. De bör också ta sitt ansvar och sätta frågans betydelse framför kortsiktigt taktiserande.