1460 dagar

Som borgerlig sympatisör försöker jag uppamma glädje över att regeringen nu får möjlighet att fortsätta det reformarbete Sverige så innerligt behöver. Samtidigt är det svårt att känna glädje över att tillhöra den sida som förlorat minst. Som humanist är jag istället förkrossad över att ett parti som dagtingar med människans lika värde nu givits plats i vårt finaste rum.

Eftervalsanalysen är i full gång, och de flesta fingrar pekas i riktning mot ett partietablissemang som inte läst av opinionen korrekt. Mer nyanserade inlägg handlar om att betydelsen av integrationsfrågan i svensk politik underskattats, och inte getts det utrymme i debatten som krävts.

Det är bekvämt att skylla på etablissemanget. Det är lätt att finna trygghet i att resultatet avspeglar en teknikalitet, att frågan helt enkelt inte kommunicerats på rätt sätt. Samtidigt finns en tid när tystnad är förräderi. Vardagshjältar som i det fördolda kämpar mot rasism, våld och mobbing vet att det verkliga hotet är majoritetens tystnad. Reaktionerna på Facebook och demonstrationer runt om i landet visar att denna majoritet nu också är i uppror.

Tyvärr kommer upproret en dag för sent och demokratins spelregler dikterar därför att vi ser framåt. Minns därför den känsla du vaknade upp med idag. Konservera ilskan och indignationen över att intoleransen getts inflytande över vårt samhälle. Det är val till riksdagen om 1460 dagar. Det ger dig 1460 tillfällen att dagligen reagera på intolerans i din omgivning, att ta debatten till försvar för ett öppet och fritt samhälle. Om 1461 dagar är det för sent. Igen.