onsdag 8 september 2010

Rörlighet för ett bättre liv


En av mina absoluta favoritfriheter är den fria rörligheten inom EU. Jag tänker på känslan av trygghet och förhoppning som infunnit sig varje gång jag kört genom en nedsläckt gränsstation i Östeuropa. Förbjudande byggnader och bommar som en gång markerade gränsen mellan frihet och förtryck är låsta och på väg att monteras ned.

Som svensk har möjligheten att röra sig fritt i världen varit given. Det har den varit sedan Karl-Oskar och Kristina gick ombord på båten mot ett bättre liv. Därför har det varit med en känsla av sorg och skam jag sett köerna av förhoppningsfulla visumsökande ringla sig långa utanför EU-ländernas ambassader i forna Jugoslavien. Sorg över att det i Europa ännu finns människor som tvingas förödmjuka sig med formulär och försäkringar om att de inte avser hoppa av för att nådigt få tillstånd att besöka släkt och vänner inom Schengens gränser.

För många människor inom dagens EU har dock den fria rörligheten inte främst ett filosofiskt värde. Den har i många fall också skapat förutsättningar för ett bättre liv, precis som amerikabreven en gång vittnade om under Sveriges tidiga industrialisering. Möjligheten för en lettisk städerska eller polsk snickare att arbeta i Sverige kan utgöra skillnaden mellan misär och tryggad framtid.

Därför är det djupt problematiskt när Uppdrag granskning tar sikte på RUT-avdraget och presenterar de barn som lämnats hemma av arbetsmigrerande mödrar som en mänsklig tragedi. Naturligtvis är det problematiskt att familjer inte finner förutsättningar att leva tillsammans i sitt hemland. Men det är en ännu större tragedi om familjer inte finner förutsättningar att leva över huvud taget. Synen på rörligheten är förmyndande och dessutom djupt patriarkalisk – att polska fäder med ROT-avdragets hjälp snickrat på svenska stugor i åratal glöms bort i en dramaturgi där RUT getts skurkrollen. Det förutsätts i stället att de RUT-anställda mödrarna ska återvända hem och ta hand om sina barn.  

Det är lätt att glömma att vi i Sverige inte hade varit i en position att känna medlidande med mindre lyckligt lottade östeuropéer om Karl-Oskar och Kristina hade tvingats stanna kvar i Duvemåla. Ingenting talar för att deras barn fått det bättre i nödens Småland. Ej heller hade vi kunnat kalla oss jämställda och samtidigt sympatisera med idén att Karl-Oskar skulle resa själv, och låta Kristina stanna hemma med barnen.

Och vad är egentligen skillnaden mellan polska Magdalena som söker en tryggare utkomst i Sverige och samtidens Kristina, sjuksköterskan som månadspendlar till Norge? Annat, förstås, än en nedlåtande syn på såväl Magdalenas yrke som hennes rätt att själv bestämma över sina livsval.

Tankegodset är en detsamma som styrde Göran Persson i dennes skamliga varningar för social turism inför EU-utvidgningen 2004. Att Magdalenas resa ses som ett problem, medan Kristina hyllas för sin företagsamhet vittnar om att solidaritet bara gäller med den egna gruppen. Övriga hanteras med misstänksamhet. Eller som i detta fall, medlidande.

Att fri rörlighet för de flesta svenskar främst innebär möjligheten att lämna passet hemma på semestern är ett kvitto på Sveriges framgångsrika utveckling. Den hade dock aldrig varit möjlig om inte Kristina och Karl-Oskar först fått lämna Duvemåla.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar