Den solidariske bagaren

Bagaren i mina nya kvarter jobbar när jag jobbar. Han har ett särdeles trevligt bageri, och bakar en fruktlimpa som jag kan drömma om på kvällar och helger. Tyvärr är det rätt sällan jag får chansen att göra annat än just drömma om detta bröd, eftersom vi som sagt jobbar samtidigt. Vi har rätt bekväma arbetstider, bagaren och jag, så kanske kunde vi kompromissa  och förskjuta våra tider något. Så att jag kunde få chansen att köpa den där brödlimpan av bagaren. Det skulle förstås bli lite mer obekvämt för någon av oss, varför mitt förslag till bagaren skulle vara att han anställer en pigg person som gärna säljer bagarens bröd när vi båda inte vill jobba. 

Olyckligtvis finns det politiska skäl till att vi jobbar samtidigt, trots att bagaren både driver sin egen rörelse och det finns horder av pigga personer som gärna skulle dryga ut både kassa och meritlista med ett extrajobb på kvällar och helger. Kollektivavtalen med dess orimligt höga krav på OB-tillägg driver nämligen upp lönekostnaderna för bagaren, samtidigt som en oflexibel arbetsrätt gör det både dyrt och vanskligt att anställa personer när man har en liten rörelse och osäkra inkomster. Kanske kunde bagaren ha anställt en ung arbetslös person under den nuvarande mandatperioden, men med vänsterns löften om att dubba arbetsgivaravgifterna för ungdomar förstår jag att han tvekar.

Det finns en historisk förklaring till att just kvartersbagaren har extra svårt att anställa och varför just de unga hamnar utanför, trots att de kanske inte skulle ställa så höga krav på höga tillägg för att jobba när vi andra inte vill jobba. I Sverige har den solidariska lönepolitiken varit vägledande. Denna bygger på att lönerna ska vara lika över hela sektorer. Således är lönekraven från facket lika höga när kvartersbagaren anställer som när det stora köpcentret utanför stan anställer. Tanken är att om lönerna är lika höga i hela sektorn ska de lönsamma företagen kunna sorteras ut genom strukturomvandlingar. Olyckligtvis för såväl bagaren som den ungdomsarbetslöse innebär även stordriftsfördelar att endast stora företag som kan parera de höga lönekostnaderna med hög omsättning överlever. För bagaren på hörnet, som konkurrerar med köpcentret utanför stan, blir det därför svårt att uppnå den omsättning som krävs för att det ska bli lönsamt att anställa.

Samtidigt har vi genom lagen om anställningsskydd gett fackförbunden den unika rätten att själva få bestämma vilka som ska få jobba i Sverige. LAS är nämligen i många stycken underställd de kollektivavtal som fackförbunden kräver att bagaren skall teckna om han vill anställa någon. I LAS finns ett oflexibelt turordningssystem som tillsammans med höga lönekostnaderna skapar en mur mellan de som har ett jobb, och de som står utanför. Svårast att hävda sig har de som inte har tidigare meriter att peka på – oftast ungdomar, invandrare och andra grupper med svag ställning på arbetsmarknaden. Trots att den pigga ungdom som vill komma in i värmen på denna marknad kanske kunde vara villig att jobba för lite lägre lön väger fackets omsorg om sina medlemmar, som redan är inne på marknaden, tyngre. Det är den verkliga innebörden av solidarisk lönepolitik. 

Jag får fortsätta att drömma om mitt bröd, bagaren får hoppas att det finns tillräckligt många andra kunder som kan tänka sig att skjuta på sina arbetstider för att kunna handla på bekvämare tider, och ungdomen får lära sig att solidaritet är ett ytterst selektivt begrepp. Den smala lyckan för oss alla är att om de rödgröna vinner valet så har Miljöpartiet lovat att förbjuda etableringen av köpcentrum utanför stan. Så då blir det inget bröd för någon annan heller.