Under onsdagen har det, efter en artikel i SvD, diskuterats om riksdagens utskott ska minskas så att SD blir utan plats. Det är enligt riksdagsordningen fullt möjligt. Precis som kameror i varje gathörn eller myndighetsfolk som läser mormors e-postade kakrecept är dock detta en mycket dålig idé. Vårt behov av trygghet och känsla av rättfärdighet får nämligen aldrig gå ut över våra grundläggande fri- och rättigheter. Vi ska istället stå vårt kast och fortsätta värna ett fritt Sverige där ett dåligt argument bemöts med ett bättre, inte med ändrade spelregler.
Frågan om att ändra utskotten diskuterades även i Studio Ett där den kristdemokratiske riksdagsmannen Stefan Attefall påminde om den kaotiska situation som uppstod i samband med Ny Demokratis inträde i riksdagen 1991. Med motiveringen att nya ledamöter som inte visste hur arbetet går till kunde obstruera utskottsarbetet ställde Attefall frågan om det inte, för arbetsrons skull, kunde vara idé att stänga ute SD från utskottsarbetet.
Som tydliggjorts i denna blogg är jag inte det minsta imponerad av att de tjugo nya tar Helgeandsholmen i besittning. Det är en enorm förlust för det demokratiska samtalet att 5,7 % av väljarna anser att ett populistiskt, islamofobt och främlingsfientligt parti har den bästa lösningen på hur vårt samhälle skall styras. Men varje demokratisk nerv i kroppen reagerar när förslag förs fram om att andra kriterier än folkets röst skall avgöra vem som skall ha makten i detta land. Med Regeringsformen i åtanke kan det vara på sin plats att påpeka att all offentlig makt utgår från folket. Inte från enskilda rikdagsledamöter. Det senare blir nämligen resultatet om vi ställer upp kvalitetskrav på de folkvalda för att de ska få delta fullt ut i lagstiftningsarbetet.
Man kan argumentera att hur riksdagen ordnar sitt arbete är en intern fråga för riksdagsledamöterna. Frågan, som även berörs av DN:s huvudledare, är dock hur vi definierar demokratins minsta kärna – var går gränsen för de processer vi godtyckligt väljer att utestänga åsiktsmotståndare från, utan att vi samtidigt ger upp demokratin? Eller något mer jordnära: vem skall definiera när en riksdagsledamot är tillräckligt rutinerad för att få delta i utskottsarbetet? Helst inte majoritetens representanter.
Att frågan över huvud taget kommer upp är en indikation på att de etablerade partierna ännu inte tagit till sig skälen till Sverigedemokraternas framgångar. Valresultatet är ett stort underkännande av oss alla – av våra politiska partier, men även oss som tyst stått bi när ett opassande skämt eller en nedlåtande kommentar fällts.
Skillnaden mellan den tysta majoriteten och det politiska etablissemanget är dock att den förra inte gör anspråk på makten. För den som söker folkets förtroende ingår också att formulera goda skäl till varför hon förtjänar förtroendet. Av alla som lade sin röst i årets val anser nästan 335 000 väljare att de anförda skälen inte var goda nog. Att ändra spelreglerna därför att man inte är nöjd med resultatet innebär att dessa 335 000 medborgare även fortsättningsvis stängs ute från det demokratiska samtalet. Utsikterna att vinna tillbaka deras röster med en sådan taktik är tämligen bleka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar