Regeringskansliets största och dyraste departement är UD. Kombinationen av oppositionens och Sverigedemokraternas enighet om att skära i RK:s budget och oppositionens likaledes omhuldade turordningsregler kommer därför med stor sannolikhet att få konsekvenser för Sveriges representation i världen.
En inte alltför vågad gissning är att besparingsåtgärd nummer ett blir att ställa in UD:s aspirantprogram 2011. Efter ett väl genomfört ordförandeskap som bars upp av en redan pressad personalkår riskeras därmed återväxten underifrån. Två år utan rekrytering till en linjeorganisation ställer personalpyramiden upp och ner och skapar ett personalunderskott på lägre nivåer. För ett levande exempel kan man titta på Försvarsmakten, som fortfarande sliter med effekterna av antagningsstoppet till officersutbildningen i början av 2000-talet. Eftersom LAS ser ut som den gör är det inte ett alternativ att sparka övertaliga chefer. Således sitter vi snart med ett stort antal ambassadörer som är för seniora för att representera Sverige på lägre befattningar och duktiga yngre handläggare som inte kommer vidare i karriären, eftersom de behövs för att fylla bemanningshålen. Hur bevaras kompetensen i en sådan organisation?
Att banta de existerande utlandsmyndigheterna är ingen bra alternativ lösning. Den författningsreglerade verksamheten, ytterst symboliserad av att semesterfirare som slarvat bort passet i Phuket ska kunna få ett nytt, går först. Därför blir det politisk rapportering och främjande som får mindre utrymme.
Alternativet till allt detta är förstås att lägga ner ett par utlandsmyndigheter rakt av. Återigen måste vi dock välja mellan politik och främjande. Ska vi vidmakthålla vår framskjutna position i säkerhetspolitiskt betydande områden såsom Mellanöstern och på Balkan? Eller satsa på det mer traditionella främjandearbetet på kultur- och näringsområdet? I denna vågskål ligger stora och dyra ambassader med begränsad politisk funktion i exempelvis Paris och Berlin.
Så frågan till den samlade oppositionen är då: vad ska vi lägga ner? Jerusalem, där vi kan bevaka övertramp mot mänskliga rättigheter? Paris, där vi kan främja svensk kultur? Eller ska vi bara ta den lätta vägen ut och låta framtiden betala genom att strypa återväxten av duktiga handläggare och ambassadörer i en redan hårt prövad organisation?
För jag antar att turordningsreglerna inte är förhandlingsbara.
