Nationalekonomi med professor Ohly

Vänsteralliansen presenterade idag sitt valmanifest, där sänkt maxtaxa på dagis är huvudnumret. Till skillnad från sänkt inkomstskatt, som ju kommer alla till gagn, anser vänsteralliansen att just sänkt maxtaxa ger större valfrihet, för bland annat sjuksköterskor. Lars Ohly beskriver Vänsterpartiets känsla för nationalekonomi på ett mycket träffande sätt när han besvarar frågan om en sjuksköterska inte i lika stor utsträckning hade gagnats av sänkt inkomstskatt på följande sätt: 

”vi måste ha pengar för att höja sjuksköterskornas löner, och det har inte en regering som ständigt sänker inkomstskatten” 

Låt oss undersöka vad detta spännande ohlyska grepp på nationalräkenskaperna får för effekter för dig och mig: 

Eftersom vi kan vara någorlunda säkra på att inga ekonomiska värden skapas genom att flytta runt pengar i systemet, blir effekten av omfördelningen att den majoritet av förvärvsarbetande som arbetar i privat sektor får det sämre. Skattehöjningar snarare än skattesänkningar gör ju föga förvånande att dessa får mindre kvar i plånboken med Ohly vid rodret. De sjuksköterskor Ohly värnar får tyvärr inte heller mer att röra sig med. Deras lönehöjning , vilken för övrigt beskattas, ersätter ju sänkt inkomstskatt. Ingen får det bättre med andra ord, och definitivt inte fler valmöjligheter. 

Men det slutar inte där. Lönehöjningar i offentlig sektor är till skillnad från inkomstskattesänkningar direkt inflationsdrivande, vilket ju innebär att alla som hade tänkt använda sin högt beskattade inkomst till konsumtion dessutom får det sämre. Inklusive sjuksköterskorna.

Maxtaxan då, är inte det bra att sänka den? I vanlig vänsterordning är det centrala att staten, snarare än individen ska få bestämma över vardagslivet. Det är bland annat därför vänsterpartierna är emot RUT, men för SL-sponsrade butlers i tunnelbanan. Lägre inkomstskatt hade gett alla möjlighet att välja vad de vill lägga pengarna på. Även de sjuksköterskor som inte har barn i omsorg. Det kallas valfrihet.

Upplåt ett sofflock

I morgon startar terminen för landets högskolestudenter, och med den insikten att det inte finns tak över huvudet ens för en blygsam andel av studenterna vid de mest populära lärosätena. Under veckan har krav rests på att fler studentbostäder skall byggas, mer eller mindre utopiska idéer om flytande studentkorridorer i Värtahamnen har luftats och uppmaningar gått ut till mer lyckosamma bostadsinnehavare att upplåta plats på sofflocket. Endast det sistnämnda är en enkel lösning som kan hjälpa dagens nyblivna studenter innan de examinerats.

Att det råder bostadsbrist i landets större städer är ett problem som varken är nytt eller begränsat till studentvärlden. Det är därtill ett enkelt nationalekonomiskt faktum att brist uppstår när priset på en vara regleras under marknadsvärdet. Så är fallet i den svenska bostadspolitiken idag, där bruksvärdesprincipen styr vilken hyra som får tas ut, liksom det var när  Erlander 1966 konstaterade att unga som ville bo i Stockholm gott finge ställa sig i bostadskön, en kö som då ringlade sig ungefär 10 år lång. Med Erlanders visionära syn på bostadspolitiken i bakhuvudet blir det svårt att tro att de bostadsköer som orsakas av   kombinationen av en reglerad bostadsmarknad och växande städer någonsin kan lösas med enkla politiska handgrepp. Effekten av beordrat bostadsbygge ser vi idag i Stockholms förorter, med segregation och enorma underhållsbehov som följd.

Eftersom enkla lösningar som sätter individens valfrihet i första rummet är att föredra framför politiska kommandolösningar, är uppmaningen att upplåta soffan åt bostadslösa studenter sällsynt träffsäker. Problemet är att detta alltjämt är en solidarisk handling med stora skattekonsekvenser. Regeringens förslag att ytterligare höja avdragsrätten för upplåtelse av del av bostad är därför ett steg i rätt riktning, mot ett mer flexibelt bostadsbestånd och ökad valfrihet. Tillsammans med ROT-avdraget kan höjningen ge incitament att bygga om onödigt stora bostäder, så att en del kan hyras ut till exempelvis bostadslösa studenter.

När jag själv började min studiebana i Stockholm och stod vid foten till studentbostadsköns Everest löstes en knepig bostadssituation galant genom inneboende i en lägenhet som blivit för stor. Med den nuvarande regeringens politik hade denna lösning blivit både billigare för mig som student och enklare för en äldre person att få bo kvar i ett hem fyllt av minnen. Ge fler möjlighet att upplåta ett sofflock. Det är vardagsliberal solidaritet, utan hänvisning till bostadsköns tröstlösa väntan.

Den solidariske bagaren

Bagaren i mina nya kvarter jobbar när jag jobbar. Han har ett särdeles trevligt bageri, och bakar en fruktlimpa som jag kan drömma om på kvällar och helger. Tyvärr är det rätt sällan jag får chansen att göra annat än just drömma om detta bröd, eftersom vi som sagt jobbar samtidigt. Vi har rätt bekväma arbetstider, bagaren och jag, så kanske kunde vi kompromissa  och förskjuta våra tider något. Så att jag kunde få chansen att köpa den där brödlimpan av bagaren. Det skulle förstås bli lite mer obekvämt för någon av oss, varför mitt förslag till bagaren skulle vara att han anställer en pigg person som gärna säljer bagarens bröd när vi båda inte vill jobba. 

Olyckligtvis finns det politiska skäl till att vi jobbar samtidigt, trots att bagaren både driver sin egen rörelse och det finns horder av pigga personer som gärna skulle dryga ut både kassa och meritlista med ett extrajobb på kvällar och helger. Kollektivavtalen med dess orimligt höga krav på OB-tillägg driver nämligen upp lönekostnaderna för bagaren, samtidigt som en oflexibel arbetsrätt gör det både dyrt och vanskligt att anställa personer när man har en liten rörelse och osäkra inkomster. Kanske kunde bagaren ha anställt en ung arbetslös person under den nuvarande mandatperioden, men med vänsterns löften om att dubba arbetsgivaravgifterna för ungdomar förstår jag att han tvekar.

Det finns en historisk förklaring till att just kvartersbagaren har extra svårt att anställa och varför just de unga hamnar utanför, trots att de kanske inte skulle ställa så höga krav på höga tillägg för att jobba när vi andra inte vill jobba. I Sverige har den solidariska lönepolitiken varit vägledande. Denna bygger på att lönerna ska vara lika över hela sektorer. Således är lönekraven från facket lika höga när kvartersbagaren anställer som när det stora köpcentret utanför stan anställer. Tanken är att om lönerna är lika höga i hela sektorn ska de lönsamma företagen kunna sorteras ut genom strukturomvandlingar. Olyckligtvis för såväl bagaren som den ungdomsarbetslöse innebär även stordriftsfördelar att endast stora företag som kan parera de höga lönekostnaderna med hög omsättning överlever. För bagaren på hörnet, som konkurrerar med köpcentret utanför stan, blir det därför svårt att uppnå den omsättning som krävs för att det ska bli lönsamt att anställa.

Samtidigt har vi genom lagen om anställningsskydd gett fackförbunden den unika rätten att själva få bestämma vilka som ska få jobba i Sverige. LAS är nämligen i många stycken underställd de kollektivavtal som fackförbunden kräver att bagaren skall teckna om han vill anställa någon. I LAS finns ett oflexibelt turordningssystem som tillsammans med höga lönekostnaderna skapar en mur mellan de som har ett jobb, och de som står utanför. Svårast att hävda sig har de som inte har tidigare meriter att peka på – oftast ungdomar, invandrare och andra grupper med svag ställning på arbetsmarknaden. Trots att den pigga ungdom som vill komma in i värmen på denna marknad kanske kunde vara villig att jobba för lite lägre lön väger fackets omsorg om sina medlemmar, som redan är inne på marknaden, tyngre. Det är den verkliga innebörden av solidarisk lönepolitik. 

Jag får fortsätta att drömma om mitt bröd, bagaren får hoppas att det finns tillräckligt många andra kunder som kan tänka sig att skjuta på sina arbetstider för att kunna handla på bekvämare tider, och ungdomen får lära sig att solidaritet är ett ytterst selektivt begrepp. Den smala lyckan för oss alla är att om de rödgröna vinner valet så har Miljöpartiet lovat att förbjuda etableringen av köpcentrum utanför stan. Så då blir det inget bröd för någon annan heller.