Paris, Jerusalem eller framtiden?

Regeringskansliets största och dyraste departement är UD. Kombinationen av oppositionens och Sverigedemokraternas enighet om att skära i RK:s budget och oppositionens likaledes omhuldade turordningsregler kommer därför med stor sannolikhet att få konsekvenser för Sveriges representation i världen.

En inte alltför vågad gissning är att besparingsåtgärd nummer ett blir att ställa in UD:s aspirantprogram 2011. Efter ett väl genomfört ordförandeskap som bars upp av en redan pressad personalkår riskeras därmed återväxten underifrån. Två år utan rekrytering till en linjeorganisation ställer personalpyramiden upp och ner och skapar ett personalunderskott på lägre nivåer. För ett levande exempel kan man titta på Försvarsmakten, som fortfarande sliter med effekterna av antagningsstoppet till officersutbildningen i början av 2000-talet. Eftersom LAS ser ut som den gör är det inte ett alternativ att sparka övertaliga chefer. Således sitter vi snart med ett stort antal ambassadörer som är för seniora för att representera Sverige på lägre befattningar och duktiga yngre handläggare som inte kommer vidare i karriären, eftersom de behövs för att fylla bemanningshålen. Hur bevaras kompetensen i en sådan organisation?

Att banta de existerande utlandsmyndigheterna är ingen bra alternativ lösning. Den författningsreglerade verksamheten, ytterst symboliserad av att semesterfirare som slarvat bort passet i Phuket ska kunna få ett nytt, går först. Därför blir det politisk rapportering och främjande som får mindre utrymme.

Alternativet till allt detta är förstås att lägga ner ett par utlandsmyndigheter rakt av. Återigen måste vi dock välja mellan politik och främjande. Ska vi vidmakthålla vår framskjutna position i säkerhetspolitiskt betydande områden såsom Mellanöstern och på Balkan? Eller satsa på det mer traditionella främjandearbetet på kultur- och näringsområdet? I denna vågskål ligger stora och dyra ambassader med begränsad politisk funktion i exempelvis Paris och Berlin.

Så frågan till den samlade oppositionen är då: vad ska vi lägga ner? Jerusalem, där vi kan bevaka övertramp mot mänskliga rättigheter? Paris, där vi kan främja svensk kultur? Eller ska vi bara ta den lätta vägen ut och låta framtiden betala genom att strypa återväxten av duktiga handläggare och ambassadörer i en redan hårt prövad organisation?

För jag antar att turordningsreglerna inte är förhandlingsbara.

Ett lättimplementerat välfärdsprogram

Studenter på tekniska utbildningar drabbas av återkrav från CSN trots att de följt universitetets studieplan. Anledningen är att CSN räknar studieperioder på terminsbasis, medan vissa utbildningar löper över kalenderår. Med anledning av detta ställer idag Sveriges Ingenjörer på SvD:s brännpunkt frågan "Har CSN förstått sitt uppdrag?" Det är en relevant fråga, som belyser en myndighet som överlevt sig själv.

Olika välfärdsprogram är olika lätta att implementera. Ett program med syfte att korrigera missförhållanden som varierar över tid eller mellan personer är notoriskt svårt att implementera. Som sjukförsäkringsdebatten visat är det nästintill omöjligt att formulera en lagstiftning som tar hänsyn till att varje individ har olika förutsättningar. Om staten vill ägna sig åt intervenerande välfärdsprogram i dynamiska situationer, såsom kurativ socialvård krävs därför byråkrater med kompetens och mandat att göra självständiga bedömningar. Detta innebär att programmets legitimitet är beroende av byråkraternas ämbetsutövning. 

Andra program är dock synnerligen lätta att implementera. Det generella barnbidraget åtnjuter hög legitimitet, inte för att det träffar rätt – många familjer har inget behov av barnbidraget medan det för verkligt behövande inte är tillräckligt – utan för att det vilar på ett minimalt mått av godtycke. Vi kan som skattebetalare förvänta oss att staten ska klara av att leverera denna typ av välfärdsprogram, eftersom ekvationen bakom dem kan formuleras av en mellanstadieelev.

Till kategorin lättimplementerade välfärdsprogram hör studielånen. Den som studerar enligt studieplanen och inte har alltför höga sidoinkomster är berättigad till studiemedel. Punkt. Likt barnbidraget kan systemet lika gärna skötas av en dator. Därför blir CSN:s jakt på inbillade fuskare ett exempel på en myndighet som övertolkat sitt mandat. Studenter som tar sina poäng ska inte drabbas av att myndigheten definierar en studieperiod annorlunda än universiteten. CSN är en stödfunktion till utbildningssystemet och har inte till uppgift att diktera för universiteten hur de ska lägga upp sin utbildning.  

Studiestödet är ett program som vi kan förvänta oss ska fungera. Om CSN och universiteten går i otakt vad gäller studieplanerna bör CSN:s regelverk uppdateras. Om myndigheten trots detta ägnar sig åt jakt på laglydiga studenter därför att verkligheten inte överensstämmer med kartan är det dags att avskaffa myndigheten och konkurrensutsätta studielånen. 

Jag förhandlar betydligt hellre med en bank som ser mig som kund snarare än potentiell fuskare.

Arkelsten förtjänar en eloge

Sofia Arkelstens resa till Frankrike sätter fingret på en intressant fråga - hur isolerar vi våra beslutsfattare från otillbörlig påverkan från särintressen? Svaret är att det gör vi inte. Eftersom ingen människa är fri från påverkan från sin omgivning är det inte bara orimligt utan även kontraproduktivt att kräva att våra folkvalda ska leva i en bubbla. Opinionsbildning är dessutom en grundläggande demokratisk rättighet, lika för alla. Oavsett om avsändaren är en frivilligorganisation, ett multinationellt oljebolag eller en fristående bloggare.

Eftersom vi varken kan eller bör isolera våra beslutsfattare från yttre påverkan, heter lösningen transparens och revision, snarare än löst grundade avgångskrav. Möjligen kunde man ha önskat sig större öppenhet från Arkelsten om att resan företagits, men som en förundersökning mot två andra deltagare på samma resa tydligt visat, innebar den inte ett brott mot gällande regelverk.

Naturligtvis finns en gräns för när en förtroendevalds förtroende är förbrukat. Ett tydligt regelverk för vad som utgör en muta frälser oss från kvällstidningarnas godtycke när denna fråga ska prövas. Samtidigt måste vi lita på att de folkvalda har integritet nog att inte låta sig påverkas av utlandsvistelser.

Miljöpartiets Gustav Fridolin, som själv rest till Tanzania på RFSL:s bekostnad, försöker dock göra åtskillnad mellan om notan betalas av en intresseorganisation eller ett privat företag. En sådan åtskillnad vore rent odemokratisk. Båda organisationerna har ett incitament att försöka påverka politikerna med andra metoder än principen om en person – en röst, vilket gör att vi kan kräva av både Fridolin och Arkelsten att de artigt lyssnar, men inte låter organisationerna påverka deras beslutsfattande.

Däremot kan vi i en demokrati inte kan införa regler om att vissa intressen ska ha mer rätt att påverka än andra. Att oppositionen försöker vinkla frågan på detta sätt är dock förståeligt – det blir annars mycket svårt att försvara LO:s rätt att bedriva en megadum annonskampanj för medlemmarnas pengar, samtidigt som Shells rätt att demonstrera miljöbilar ifrågasätts.

Huvudfrågan är inte vem som står för notan, utan huruvida otillbörlig påverkan på den demokratiska processen har förekommit. Endast en oberoende revision kan visa på detta. Så länge Sofia Arkelsten kan hålla isär information och beslut, förtjänar hon närmast en eloge för att resan bekostats av marknaden, snarare än av mig som skattebetalare.

Taktiserande med risk för bakslag

Valet av talman igår gav en tydligt fingervisning om hur oppositionen ämnar lägga upp taktiken under mandatperioden. Socialdemokraterna lanserade i Kent Härstedt en kandidat vars syfte var att förlora omröstningen med minst 20 mandat. Varje gång en sådan förlust sker kan nämligen oppositionen anklaga regeringen för att hämta sitt stöd hos Sverigedemokraterna. Det är en strategi som visar på bristande respekt för de egna väljarna, där ideologiskt motiverade motförslag tar baksits till taktiserande med främsta syfte att svartmåla motståndarsidan. 

Socialdemokraternas partisekreterare Ibrahim Baylan gjorde efter omröstningen ett halvhjärtat försök att peka fingret i denna riktning. Han hade haft bättre utsikter att lyckas om inte det egna partiets affischnamn Thomas Bodström valt att visa sin syn på riksdagsmandatets betydelse genom att skolka från omröstningen. Olyckligtvis överskuggar samtidigt ett otajmat toalettbesök nyhetsvärdet i att en rödgrön ledamot faktiskt valde att rösta med regeringen. Denna anonyma ledamot förtjänar en eloge för att ha stått upp för löftet att inte ge SD en vågmästarroll.

Taktiserandet är en farlig strategi som riskerar att leda till bakslag för Socialdemokraterna. Sverigedemokraterna ges en vågmästarställning endast i de frågor där blockpolitiken är cementerad, vilket inte minst visas av de rödgrönas röstmissar igår. För Sahlin uppstår därför en avvägning mellan att fälla regeringens förslag med stöd av SD, och att frångå det rödgröna samarbetet.

Den första verkliga prövningen för Sahlin kommer senare i höst, när beslut ska fattas om Sveriges fortsatta militära insats i Afghanistan. Det är ett politikområde där Socialdemokraterna historiskt varit såväl ansvarstagande som långsiktiga. Beslut om att sända unga män och kvinnor till konfliktområden bör inte vara, och har inte heller tidigare varit, föremål för kortsiktigt taktiserande. Det är också som en eftergift till Vänsterpartiet Sahlin har gått emot såväl kongressbeslut som sin egen övertygelse och i valrörelsen förespråkat en snäv tidsgräns för insatsen.

Sverigedemokraternas och vänsterns åsikter överlappar i denna fråga: soldaterna ska hem. Om Socialdemokraterna står fast vid valrörelsens uppgörelse riskerar partiet därför att med hjälp av SD driva igenom en politik på tvärs med den egna kongressen och som många socialdemokrater har svårt att skriva under på. I det läget blir det extra prekärt att tidigare ha anklagat regeringen för att hämta stöd från SD.

Sverigedemokraternas inträde i riksdagen innebär inte att den svenska traditionen av samförstånd i frågor av stor nationell betydelse bör kastas över bord. Särskilt inte i syfte att kunna anklaga motståndet för samröre med ett oönskat ytterlighetsparti. Det ligger inte i någons intresse att mandatperioden blir ett skyttegravskrig mellan två block, där SD:s röster används som vapen mot motståndaren. Den vågmästarroll detta automatiskt ger SD innebär nämligen att båda sidor kommer att förlora i vissa frågor, av varierande betydelse.

Till skillnad från talmansvalet handlar Afghanistanfrågan om liv och död. Det handlar om omsorg med en krigsdrabbad befolkning och Sveriges långsiktiga förhållande till andra länder. Det är Socialdemokraterna medvetna om. De bör också ta sitt ansvar och sätta frågans betydelse framför kortsiktigt taktiserande.

Dåliga argument ska bemötas med bättre, inte ändrade spelregler

Under onsdagen har det, efter en artikel i SvD, diskuterats om riksdagens utskott ska minskas så att SD blir utan plats. Det är enligt riksdagsordningen fullt möjligt. Precis som kameror i varje gathörn eller myndighetsfolk som läser mormors e-postade kakrecept är dock detta en mycket dålig idé. Vårt behov av trygghet och känsla av rättfärdighet får nämligen aldrig gå ut över våra grundläggande fri- och rättigheter. Vi ska istället stå vårt kast och fortsätta värna ett fritt Sverige där ett dåligt argument bemöts med ett bättre, inte med ändrade spelregler.

Frågan om att ändra utskotten diskuterades även i Studio Ett där den kristdemokratiske riksdagsmannen Stefan Attefall påminde om den kaotiska situation som uppstod i samband med Ny Demokratis inträde i riksdagen 1991. Med motiveringen att nya ledamöter som inte visste hur arbetet går till kunde obstruera utskottsarbetet ställde Attefall frågan om det inte, för arbetsrons skull, kunde vara idé att stänga ute SD från utskottsarbetet.

Som tydliggjorts i denna blogg är jag inte det minsta imponerad av att de tjugo nya tar Helgeandsholmen i besittning. Det är en enorm förlust för det demokratiska samtalet att 5,7 % av väljarna anser att ett populistiskt, islamofobt och främlingsfientligt parti har den bästa lösningen på hur vårt samhälle skall styras. Men varje demokratisk nerv i kroppen reagerar när förslag förs fram om att andra kriterier än folkets röst skall avgöra vem som skall ha makten i detta land. Med Regeringsformen i åtanke kan det vara på sin plats att påpeka att all offentlig makt utgår från folket. Inte från enskilda rikdagsledamöter. Det senare blir nämligen resultatet om vi ställer upp kvalitetskrav på de folkvalda för att de ska få delta fullt ut i lagstiftningsarbetet.

Man kan argumentera att hur riksdagen ordnar sitt arbete är en intern fråga för riksdagsledamöterna. Frågan, som även berörs av DN:s huvudledare, är dock hur vi definierar demokratins minsta kärna – var går gränsen för de processer vi godtyckligt väljer att utestänga åsiktsmotståndare från, utan att vi samtidigt ger upp demokratin? Eller något mer jordnära: vem skall definiera när en riksdagsledamot är tillräckligt rutinerad för att få delta i utskottsarbetet? Helst inte majoritetens representanter.

Att frågan över huvud taget kommer upp är en indikation på att de etablerade partierna ännu inte tagit till sig skälen till Sverigedemokraternas framgångar. Valresultatet är ett stort underkännande av oss alla – av våra politiska partier, men även oss som tyst stått bi när ett opassande skämt eller en nedlåtande kommentar fällts.

Skillnaden mellan den tysta majoriteten och det politiska etablissemanget är dock att den förra inte gör anspråk på makten. För den som söker folkets förtroende ingår också att formulera goda skäl till varför hon förtjänar förtroendet. Av alla som lade sin röst i årets val anser nästan 335 000 väljare att de anförda skälen inte var goda nog. Att ändra spelreglerna därför att man inte är nöjd med resultatet innebär att dessa 335 000 medborgare även fortsättningsvis stängs ute från det demokratiska  samtalet. Utsikterna att vinna tillbaka deras röster med en sådan taktik är tämligen bleka.

1460 dagar

Som borgerlig sympatisör försöker jag uppamma glädje över att regeringen nu får möjlighet att fortsätta det reformarbete Sverige så innerligt behöver. Samtidigt är det svårt att känna glädje över att tillhöra den sida som förlorat minst. Som humanist är jag istället förkrossad över att ett parti som dagtingar med människans lika värde nu givits plats i vårt finaste rum.

Eftervalsanalysen är i full gång, och de flesta fingrar pekas i riktning mot ett partietablissemang som inte läst av opinionen korrekt. Mer nyanserade inlägg handlar om att betydelsen av integrationsfrågan i svensk politik underskattats, och inte getts det utrymme i debatten som krävts.

Det är bekvämt att skylla på etablissemanget. Det är lätt att finna trygghet i att resultatet avspeglar en teknikalitet, att frågan helt enkelt inte kommunicerats på rätt sätt. Samtidigt finns en tid när tystnad är förräderi. Vardagshjältar som i det fördolda kämpar mot rasism, våld och mobbing vet att det verkliga hotet är majoritetens tystnad. Reaktionerna på Facebook och demonstrationer runt om i landet visar att denna majoritet nu också är i uppror.

Tyvärr kommer upproret en dag för sent och demokratins spelregler dikterar därför att vi ser framåt. Minns därför den känsla du vaknade upp med idag. Konservera ilskan och indignationen över att intoleransen getts inflytande över vårt samhälle. Det är val till riksdagen om 1460 dagar. Det ger dig 1460 tillfällen att dagligen reagera på intolerans i din omgivning, att ta debatten till försvar för ett öppet och fritt samhälle. Om 1461 dagar är det för sent. Igen.

Dra inte i nödbromsen för toleransens Sverige

En valrörelse handlar om att koka ner komplexa sammanhang till slagkraftiga budskap. Mycket går förlorat i processen. Hur vi bäst värnar samhällets svaga och tryggar ålderdomen är en fråga som kan besvaras på många sätt.

Oavsett om vi tror på individuella lösningar som bygger på idén om att trygghet skapas genom eget arbete, eller kollektiva lösningar som fokuserar på de sociala systemens omhändertagande funktion finns en gemensam grund i öppenhet och jämlikhet. Ansvarsfull politik som värnar tillväxt och utveckling betyder att vi inte behöver välja mellan omsorg och öppenhet. Effekten av att dra i nödbromsen blir däremot alltid att tåget stannar.

På söndag finns därför ett val som är förvånande enkelt. Sverige är byggt på tolerans, öppenhet och omsorg om människors lika värde. Främlingsfientlighet är inte svenskt. Dra inte i nödbromsen för vårt gemensamma Sverige.