I morgon startar terminen för landets högskolestudenter, och med den insikten att det inte finns tak över huvudet ens för en blygsam andel av studenterna vid de mest populära lärosätena. Under veckan har krav rests på att fler studentbostäder skall byggas, mer eller mindre utopiska idéer om flytande studentkorridorer i Värtahamnen har luftats och uppmaningar gått ut till mer lyckosamma bostadsinnehavare att upplåta plats på sofflocket. Endast det sistnämnda är en enkel lösning som kan hjälpa dagens nyblivna studenter innan de examinerats.
Att det råder bostadsbrist i landets större städer är ett problem som varken är nytt eller begränsat till studentvärlden. Det är därtill ett enkelt nationalekonomiskt faktum att brist uppstår när priset på en vara regleras under marknadsvärdet. Så är fallet i den svenska bostadspolitiken idag, där bruksvärdesprincipen styr vilken hyra som får tas ut, liksom det var när Erlander 1966 konstaterade att unga som ville bo i Stockholm gott finge ställa sig i bostadskön, en kö som då ringlade sig ungefär 10 år lång. Med Erlanders visionära syn på bostadspolitiken i bakhuvudet blir det svårt att tro att de bostadsköer som orsakas av kombinationen av en reglerad bostadsmarknad och växande städer någonsin kan lösas med enkla politiska handgrepp. Effekten av beordrat bostadsbygge ser vi idag i Stockholms förorter, med segregation och enorma underhållsbehov som följd.
Eftersom enkla lösningar som sätter individens valfrihet i första rummet är att föredra framför politiska kommandolösningar, är uppmaningen att upplåta soffan åt bostadslösa studenter sällsynt träffsäker. Problemet är att detta alltjämt är en solidarisk handling med stora skattekonsekvenser. Regeringens förslag att ytterligare höja avdragsrätten för upplåtelse av del av bostad är därför ett steg i rätt riktning, mot ett mer flexibelt bostadsbestånd och ökad valfrihet. Tillsammans med ROT-avdraget kan höjningen ge incitament att bygga om onödigt stora bostäder, så att en del kan hyras ut till exempelvis bostadslösa studenter.
När jag själv började min studiebana i Stockholm och stod vid foten till studentbostadsköns Everest löstes en knepig bostadssituation galant genom inneboende i en lägenhet som blivit för stor. Med den nuvarande regeringens politik hade denna lösning blivit både billigare för mig som student och enklare för en äldre person att få bo kvar i ett hem fyllt av minnen. Ge fler möjlighet att upplåta ett sofflock. Det är vardagsliberal solidaritet, utan hänvisning till bostadsköns tröstlösa väntan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar