Dåliga argument ska bemötas med bättre, inte ändrade spelregler

Under onsdagen har det, efter en artikel i SvD, diskuterats om riksdagens utskott ska minskas så att SD blir utan plats. Det är enligt riksdagsordningen fullt möjligt. Precis som kameror i varje gathörn eller myndighetsfolk som läser mormors e-postade kakrecept är dock detta en mycket dålig idé. Vårt behov av trygghet och känsla av rättfärdighet får nämligen aldrig gå ut över våra grundläggande fri- och rättigheter. Vi ska istället stå vårt kast och fortsätta värna ett fritt Sverige där ett dåligt argument bemöts med ett bättre, inte med ändrade spelregler.

Frågan om att ändra utskotten diskuterades även i Studio Ett där den kristdemokratiske riksdagsmannen Stefan Attefall påminde om den kaotiska situation som uppstod i samband med Ny Demokratis inträde i riksdagen 1991. Med motiveringen att nya ledamöter som inte visste hur arbetet går till kunde obstruera utskottsarbetet ställde Attefall frågan om det inte, för arbetsrons skull, kunde vara idé att stänga ute SD från utskottsarbetet.

Som tydliggjorts i denna blogg är jag inte det minsta imponerad av att de tjugo nya tar Helgeandsholmen i besittning. Det är en enorm förlust för det demokratiska samtalet att 5,7 % av väljarna anser att ett populistiskt, islamofobt och främlingsfientligt parti har den bästa lösningen på hur vårt samhälle skall styras. Men varje demokratisk nerv i kroppen reagerar när förslag förs fram om att andra kriterier än folkets röst skall avgöra vem som skall ha makten i detta land. Med Regeringsformen i åtanke kan det vara på sin plats att påpeka att all offentlig makt utgår från folket. Inte från enskilda rikdagsledamöter. Det senare blir nämligen resultatet om vi ställer upp kvalitetskrav på de folkvalda för att de ska få delta fullt ut i lagstiftningsarbetet.

Man kan argumentera att hur riksdagen ordnar sitt arbete är en intern fråga för riksdagsledamöterna. Frågan, som även berörs av DN:s huvudledare, är dock hur vi definierar demokratins minsta kärna – var går gränsen för de processer vi godtyckligt väljer att utestänga åsiktsmotståndare från, utan att vi samtidigt ger upp demokratin? Eller något mer jordnära: vem skall definiera när en riksdagsledamot är tillräckligt rutinerad för att få delta i utskottsarbetet? Helst inte majoritetens representanter.

Att frågan över huvud taget kommer upp är en indikation på att de etablerade partierna ännu inte tagit till sig skälen till Sverigedemokraternas framgångar. Valresultatet är ett stort underkännande av oss alla – av våra politiska partier, men även oss som tyst stått bi när ett opassande skämt eller en nedlåtande kommentar fällts.

Skillnaden mellan den tysta majoriteten och det politiska etablissemanget är dock att den förra inte gör anspråk på makten. För den som söker folkets förtroende ingår också att formulera goda skäl till varför hon förtjänar förtroendet. Av alla som lade sin röst i årets val anser nästan 335 000 väljare att de anförda skälen inte var goda nog. Att ändra spelreglerna därför att man inte är nöjd med resultatet innebär att dessa 335 000 medborgare även fortsättningsvis stängs ute från det demokratiska  samtalet. Utsikterna att vinna tillbaka deras röster med en sådan taktik är tämligen bleka.

1460 dagar

Som borgerlig sympatisör försöker jag uppamma glädje över att regeringen nu får möjlighet att fortsätta det reformarbete Sverige så innerligt behöver. Samtidigt är det svårt att känna glädje över att tillhöra den sida som förlorat minst. Som humanist är jag istället förkrossad över att ett parti som dagtingar med människans lika värde nu givits plats i vårt finaste rum.

Eftervalsanalysen är i full gång, och de flesta fingrar pekas i riktning mot ett partietablissemang som inte läst av opinionen korrekt. Mer nyanserade inlägg handlar om att betydelsen av integrationsfrågan i svensk politik underskattats, och inte getts det utrymme i debatten som krävts.

Det är bekvämt att skylla på etablissemanget. Det är lätt att finna trygghet i att resultatet avspeglar en teknikalitet, att frågan helt enkelt inte kommunicerats på rätt sätt. Samtidigt finns en tid när tystnad är förräderi. Vardagshjältar som i det fördolda kämpar mot rasism, våld och mobbing vet att det verkliga hotet är majoritetens tystnad. Reaktionerna på Facebook och demonstrationer runt om i landet visar att denna majoritet nu också är i uppror.

Tyvärr kommer upproret en dag för sent och demokratins spelregler dikterar därför att vi ser framåt. Minns därför den känsla du vaknade upp med idag. Konservera ilskan och indignationen över att intoleransen getts inflytande över vårt samhälle. Det är val till riksdagen om 1460 dagar. Det ger dig 1460 tillfällen att dagligen reagera på intolerans i din omgivning, att ta debatten till försvar för ett öppet och fritt samhälle. Om 1461 dagar är det för sent. Igen.

Dra inte i nödbromsen för toleransens Sverige

En valrörelse handlar om att koka ner komplexa sammanhang till slagkraftiga budskap. Mycket går förlorat i processen. Hur vi bäst värnar samhällets svaga och tryggar ålderdomen är en fråga som kan besvaras på många sätt.

Oavsett om vi tror på individuella lösningar som bygger på idén om att trygghet skapas genom eget arbete, eller kollektiva lösningar som fokuserar på de sociala systemens omhändertagande funktion finns en gemensam grund i öppenhet och jämlikhet. Ansvarsfull politik som värnar tillväxt och utveckling betyder att vi inte behöver välja mellan omsorg och öppenhet. Effekten av att dra i nödbromsen blir däremot alltid att tåget stannar.

På söndag finns därför ett val som är förvånande enkelt. Sverige är byggt på tolerans, öppenhet och omsorg om människors lika värde. Främlingsfientlighet är inte svenskt. Dra inte i nödbromsen för vårt gemensamma Sverige.

Framåt tillsammans

Det gör ont, konstaterar en liberalt sinnad vän, att Sverige på söndag kan bereda plats i sitt folkvalda parlament för ett främlingsfientligt och populistiskt parti. Det gör ont att i ett av världens rikaste länder en stor del av väljarkåren anser att resurserna måste fördelas med egenintresset som grund. Det gör ont att i ett land som byggt sin moderna historia på öppenhet, tolerans och omsorg, en stor del av väljarkåren anser att människans grundläggande jämlikhet är förhandlingsbar.

Den populistiska retorik som på söndag kan ge Sverigedemokraterna inflytande över hur vi organiserar vårt samhälle bygger på förenklingar och falska förhoppningar. Den bygger på en falsk tro på politiken som ett nollsummespel, där den enes bröd utgör den andres död. Att kakans storlek är given, och att den bara kan skäras på ett visst sätt. Ingenting kunde vara längre från sanningen.

Om resurserna vore givna skulle det folkhem Jimmie Åkesson längtar tillbaka till aldrig ha existerat. Om inte resurserna kunde växa genom ansvarsfull förvaltning och fri företagsamhet skulle Sverige aldrig ha utvecklats från fattigt bondesamhälle till ett av världens rikaste länder. Utan impulser utifrån skulle heller aldrig de innovationer och den arbetskraft som tillsammans byggt Sverige ha kommit till.

Det kan vara svårt att, när den egna arbetskraften inte längre efterfrågas, förstå hur globaliseringen berikar oss. När den egna situationen känns hopplös kan det vara lätt att tro på löftet att om vi bara avskärmar oss från omvärlden kan omställningen stoppas. Men utvecklingen går inte att stoppa genom isolering. Det finns ingen punkt när vi kan sätta ner foten och säga ”det räcker nu, vi har utvecklats färdigt”. Om vi nu ens skulle vilja göra det. Vem vill nöja sig med det vi har idag, när nya upptäckter ständigt väntar runt hörnet? Att krampaktigt hålla fast vid det gamla löser inte de utmaningar vi dagligen ställs inför. Istället leder det till att vi halkar efter.  

För de som tillfälligt förlorar när världen utvecklas måste system finnas som underlättar omställningen. Därför är en ansvarsfull politik som värnar välfärdens kärna central. Men bara genom att vara öppna för influenser utifrån kan vi värna den konkurrenskraft som har byggt det välstånd vi har idag, och som skall bygga framtidens Sverige.

Politik innebär långsiktigt ansvarstagande. Det finns inga snabba lösningar. Låt därför valet på söndag handla om framtiden, inte om falska förhoppningar om att utvecklingen skall avstanna. På söndag röstar vi om att fortsätta värna ett öppet, tolerant och ansvarstagande samhälle, där synen på människors grundläggande jämlikhet är vägledande för alla beslut. Framåt tillsammans, inte bakåtblickande och isolerade.

Slöseriet är välfärdens verkliga fiende

Lars Ohly anspelar på rädslan för det okända när han på Brännpunkt i SvD idag skriver att ”ryktet går i finanskretsar nere i Europa om att det går att tjäna stora pengar på svensk vård, skola och omsorg”. Samma Europa, får man anta, som Lars Ohly helst inte vill vara en del av.  Det är dags att sluta se politiken som ett nollsummespel, där den gemensamma kakan aldrig kan växa. Synen på samhället som en kamp om en viss mängd givna resurser föder just den rädsla för det främmande som Ohly spelar på.

Marknadsekonomins grund är, till skillnad från planhushållningen, att det ena inte behöver utesluta det andra. Med tillväxt växer den gemensamma kakan, så att fler kan få del av resurserna. Precis som högre lön ger dig fler valmöjligheter i vardagen.

Det är också därför vänsterns tal om att ”skattepengar försvinner i vinster” är en grov förenkling av verkligheten. Den privata vårdsektorn bygger på idén om att ekonomiska incitament kan skapa större effektivitet.  Att påstå att det enda sätt ett privat vårdbolag kan göra vinst på är att ”dra in nattmackan för de äldre” är lika befängt som att Ica bara kan göra vinst genom att sälja rutten frukt. Ekonomiska incitament att sluta slösa med resurserna kan ge vinst. Samtidigt vet varje företagsledare att kostnadsjakten inte får gå ut över kvaliteten –valfrihet innebär ju också möjligheten att välja bort en omsorgsgivare som inte håller måttet.

Privata alternativ ger individen möjlighet att rösta med fötterna. Inte nöjd med SVT:s utbud? Byt kanal. Minns tiden när valet stod mellan ettans allt annat än klämkäcka tjeckoslovakiska barnprogram och tvåans testbild. Det är dit Ohly vill vrida tillbaka klockan när han pratar om en välfärd utan vinster. Alternativet till dagens valfrihet är nämligen att politiker återigen bestämmer vilket sjukhus du ska nyttja eller vilken skola dina barn ska gå i. Och vad händer då om vården är undermålig, eller skolan inte klarar av att entusiasmera barnen?

Varje löntagare vet att ekonomiska incitament är ett mycket bra sätt att skapa effektivitet på jobbet utan drakoniska kontrollåtgärder. Marknadsekonomi bygger på insikten att det är bättre att använda lönen som morot än hotet om bestraffning som piska. Resursslöseri  uppstår när en underbetald och utmattad lärare inte orkar entusiasmera sin klass. Detta slöseri är  ett långt mer oansvarigt bruk av våra gemensamma resurser än att låta skolan göra vinst genom att med ekonomiska incitament locka läraren att göra sitt yttersta.

Det är dags för Monas koalitionskamrater att minnas socialdemokraten Gustav Möllers kloka ord ”varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”. Slöseriet, Lars Ohly, är välfärdens verkliga fiende, inte vinsten.

Rörlighet för ett bättre liv

En av mina absoluta favoritfriheter är den fria rörligheten inom EU. Jag tänker på känslan av trygghet och förhoppning som infunnit sig varje gång jag kört genom en nedsläckt gränsstation i Östeuropa. Förbjudande byggnader och bommar som en gång markerade gränsen mellan frihet och förtryck är låsta och på väg att monteras ned.

Som svensk har möjligheten att röra sig fritt i världen varit given. Det har den varit sedan Karl-Oskar och Kristina gick ombord på båten mot ett bättre liv. Därför har det varit med en känsla av sorg och skam jag sett köerna av förhoppningsfulla visumsökande ringla sig långa utanför EU-ländernas ambassader i forna Jugoslavien. Sorg över att det i Europa ännu finns människor som tvingas förödmjuka sig med formulär och försäkringar om att de inte avser hoppa av för att nådigt få tillstånd att besöka släkt och vänner inom Schengens gränser.

För många människor inom dagens EU har dock den fria rörligheten inte främst ett filosofiskt värde. Den har i många fall också skapat förutsättningar för ett bättre liv, precis som amerikabreven en gång vittnade om under Sveriges tidiga industrialisering. Möjligheten för en lettisk städerska eller polsk snickare att arbeta i Sverige kan utgöra skillnaden mellan misär och tryggad framtid.

Därför är det djupt problematiskt när Uppdrag granskning tar sikte på RUT-avdraget och presenterar de barn som lämnats hemma av arbetsmigrerande mödrar som en mänsklig tragedi. Naturligtvis är det problematiskt att familjer inte finner förutsättningar att leva tillsammans i sitt hemland. Men det är en ännu större tragedi om familjer inte finner förutsättningar att leva över huvud taget. Synen på rörligheten är förmyndande och dessutom djupt patriarkalisk – att polska fäder med ROT-avdragets hjälp snickrat på svenska stugor i åratal glöms bort i en dramaturgi där RUT getts skurkrollen. Det förutsätts i stället att de RUT-anställda mödrarna ska återvända hem och ta hand om sina barn.  

Det är lätt att glömma att vi i Sverige inte hade varit i en position att känna medlidande med mindre lyckligt lottade östeuropéer om Karl-Oskar och Kristina hade tvingats stanna kvar i Duvemåla. Ingenting talar för att deras barn fått det bättre i nödens Småland. Ej heller hade vi kunnat kalla oss jämställda och samtidigt sympatisera med idén att Karl-Oskar skulle resa själv, och låta Kristina stanna hemma med barnen.

Och vad är egentligen skillnaden mellan polska Magdalena som söker en tryggare utkomst i Sverige och samtidens Kristina, sjuksköterskan som månadspendlar till Norge? Annat, förstås, än en nedlåtande syn på såväl Magdalenas yrke som hennes rätt att själv bestämma över sina livsval.

Tankegodset är en detsamma som styrde Göran Persson i dennes skamliga varningar för social turism inför EU-utvidgningen 2004. Att Magdalenas resa ses som ett problem, medan Kristina hyllas för sin företagsamhet vittnar om att solidaritet bara gäller med den egna gruppen. Övriga hanteras med misstänksamhet. Eller som i detta fall, medlidande.

Att fri rörlighet för de flesta svenskar främst innebär möjligheten att lämna passet hemma på semestern är ett kvitto på Sveriges framgångsrika utveckling. Den hade dock aldrig varit möjlig om inte Kristina och Karl-Oskar först fått lämna Duvemåla.

Rädda RUT

Apropå solidaritet, låt oss ta en titt på vänsterns komplicerade förhållande till RUT och ROT. I ett land som är världsledande på beskattning av arbetsinkomster krävs för de allra flesta väldigt mycket arbete för att ha råd att köpa en korrekt beskattad tjänst. RUT och ROT har därför, genom att minska skattedelen av prislappen på en timmes snickrande eller städning, gjort dessa tjänster åtkomliga för privatpersoner med normala inkomster. Mer frihet i vardagen med andra ord, även för oss som inte har de högsta inkomsterna. Dessutom utan att avdraget lett till lägre skatteintäkter för staten.

Lika rörande överens under koalitionsbyggets tvång om att RUT ska bort, är vänstern om att ROT ska få vara kvar, trots att de två avdragen syftar till samma sak – att göra vita tjänster åtkomliga för vanligt folk. Fientligheten mot RUT är ytterligare ett exempel på att vänstern främst ser till intresset hos en en kärna av etablerade individer, företrädesvis män. Övriga skall tas om hand, med bidrag och stödprogram.

En stor skillnad finns nämligen mellan RUT och ROT. Där det tidigare funnits en marknad för ROT-tjänster, bland annat därför att man inte hur som helst själv får dra sina elledningar, har RUT-avdraget skapat en marknad för tidigare obetalt arbete i hemmet. Ett arbete som, trots Sveriges framskjutna position i jämställdhetsfrågor, alltjämt främst utförs av kvinnor. Likt utbyggnaden av barnomsorgen vilar RUT på den självklara tanken att både kvinnor och män ska ha möjlighet att delta på lika villkor på arbetsmarknaden.

Låga krav på lång yrkesutbildning gör samtidigt många RUT-tjänster till lämpliga instegsjobb på en arbetsmarknad som på grund av höga inträdeskrav också är världsledande på att stänga invandrare och unga ute. Detta medan ROT-avdraget främst kommer två grupper med redan stark ställning i samhället till del – hantverkare och egendomsägare.

RUT har därför medfört att tusentals personer med svag ställning på arbetsmarknaden eller som tidigare jobbat svart under osäkra förhållanden, nu kan få del av glädjen att den 25:e få ett lönekuvert snarare än en bidragsutbetalning i handen. De skyddas av arbetsrätten, kan vara föräldralediga och se fram emot inkomstpension när den dagen kommer. 

Ett avskaffat RUT-avdrag skulle innebära att hushållsarbetet förpassas tillbaka till den obetalda sektorn. En utveckling som ur ett jämställdhetsperspektiv vore ungefär lika smart som att avskaffa barnomsorgen. Vänstern har, som integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni konstaterar på SvD:s Brännpunkt, därför att motivera det solidariska i att fortsätta stödja en grupp väl förspända manliga hantverkare vilka utför arbeten åt företrädesvis manliga hemmansägare, medan benen slås undan för såväl grupper med svag ställning på arbetsmarknaden, som den ökade jämställdhet RUT har skapat. 

Vänstern har inga problem med att det reproduktiva arbetet kommersialiseras, så länge det sker i offentlig regi. I stället för att låta en livskraftig privat tjänstemarknad växa fram, där fler kan få uppleva känslan av en riktig lön och möjligheten att växa som entreprenörer, förespråkas omhändertagandets linje. 

Mona, Lars och Maria, snarare än du, ska bestämma i vilken grad du har behov av hjälp för att få vardagen att gå ihop. I stället för den valfrihet för alla som RUT har skapat ska därför maxtaxan på dagis sänkas. Ett lovvärt initiativ, tycker sannolikt den småbarnsförälder i Stockholms innerstad med hög dagistaxa som kan se fram emot den högsta sänkningen. Mindre så för oss som uppskattar valfrihet i vardagen, och allra minst för den före detta RUT-anställda som återigen har osäkerhet som sin främsta vardagssyssla.