Arkelsten förtjänar en eloge

Sofia Arkelstens resa till Frankrike sätter fingret på en intressant fråga - hur isolerar vi våra beslutsfattare från otillbörlig påverkan från särintressen? Svaret är att det gör vi inte. Eftersom ingen människa är fri från påverkan från sin omgivning är det inte bara orimligt utan även kontraproduktivt att kräva att våra folkvalda ska leva i en bubbla. Opinionsbildning är dessutom en grundläggande demokratisk rättighet, lika för alla. Oavsett om avsändaren är en frivilligorganisation, ett multinationellt oljebolag eller en fristående bloggare.

Eftersom vi varken kan eller bör isolera våra beslutsfattare från yttre påverkan, heter lösningen transparens och revision, snarare än löst grundade avgångskrav. Möjligen kunde man ha önskat sig större öppenhet från Arkelsten om att resan företagits, men som en förundersökning mot två andra deltagare på samma resa tydligt visat, innebar den inte ett brott mot gällande regelverk.

Naturligtvis finns en gräns för när en förtroendevalds förtroende är förbrukat. Ett tydligt regelverk för vad som utgör en muta frälser oss från kvällstidningarnas godtycke när denna fråga ska prövas. Samtidigt måste vi lita på att de folkvalda har integritet nog att inte låta sig påverkas av utlandsvistelser.

Miljöpartiets Gustav Fridolin, som själv rest till Tanzania på RFSL:s bekostnad, försöker dock göra åtskillnad mellan om notan betalas av en intresseorganisation eller ett privat företag. En sådan åtskillnad vore rent odemokratisk. Båda organisationerna har ett incitament att försöka påverka politikerna med andra metoder än principen om en person – en röst, vilket gör att vi kan kräva av både Fridolin och Arkelsten att de artigt lyssnar, men inte låter organisationerna påverka deras beslutsfattande.

Däremot kan vi i en demokrati inte kan införa regler om att vissa intressen ska ha mer rätt att påverka än andra. Att oppositionen försöker vinkla frågan på detta sätt är dock förståeligt – det blir annars mycket svårt att försvara LO:s rätt att bedriva en megadum annonskampanj för medlemmarnas pengar, samtidigt som Shells rätt att demonstrera miljöbilar ifrågasätts.

Huvudfrågan är inte vem som står för notan, utan huruvida otillbörlig påverkan på den demokratiska processen har förekommit. Endast en oberoende revision kan visa på detta. Så länge Sofia Arkelsten kan hålla isär information och beslut, förtjänar hon närmast en eloge för att resan bekostats av marknaden, snarare än av mig som skattebetalare.

Taktiserande med risk för bakslag

Valet av talman igår gav en tydligt fingervisning om hur oppositionen ämnar lägga upp taktiken under mandatperioden. Socialdemokraterna lanserade i Kent Härstedt en kandidat vars syfte var att förlora omröstningen med minst 20 mandat. Varje gång en sådan förlust sker kan nämligen oppositionen anklaga regeringen för att hämta sitt stöd hos Sverigedemokraterna. Det är en strategi som visar på bristande respekt för de egna väljarna, där ideologiskt motiverade motförslag tar baksits till taktiserande med främsta syfte att svartmåla motståndarsidan. 

Socialdemokraternas partisekreterare Ibrahim Baylan gjorde efter omröstningen ett halvhjärtat försök att peka fingret i denna riktning. Han hade haft bättre utsikter att lyckas om inte det egna partiets affischnamn Thomas Bodström valt att visa sin syn på riksdagsmandatets betydelse genom att skolka från omröstningen. Olyckligtvis överskuggar samtidigt ett otajmat toalettbesök nyhetsvärdet i att en rödgrön ledamot faktiskt valde att rösta med regeringen. Denna anonyma ledamot förtjänar en eloge för att ha stått upp för löftet att inte ge SD en vågmästarroll.

Taktiserandet är en farlig strategi som riskerar att leda till bakslag för Socialdemokraterna. Sverigedemokraterna ges en vågmästarställning endast i de frågor där blockpolitiken är cementerad, vilket inte minst visas av de rödgrönas röstmissar igår. För Sahlin uppstår därför en avvägning mellan att fälla regeringens förslag med stöd av SD, och att frångå det rödgröna samarbetet.

Den första verkliga prövningen för Sahlin kommer senare i höst, när beslut ska fattas om Sveriges fortsatta militära insats i Afghanistan. Det är ett politikområde där Socialdemokraterna historiskt varit såväl ansvarstagande som långsiktiga. Beslut om att sända unga män och kvinnor till konfliktområden bör inte vara, och har inte heller tidigare varit, föremål för kortsiktigt taktiserande. Det är också som en eftergift till Vänsterpartiet Sahlin har gått emot såväl kongressbeslut som sin egen övertygelse och i valrörelsen förespråkat en snäv tidsgräns för insatsen.

Sverigedemokraternas och vänsterns åsikter överlappar i denna fråga: soldaterna ska hem. Om Socialdemokraterna står fast vid valrörelsens uppgörelse riskerar partiet därför att med hjälp av SD driva igenom en politik på tvärs med den egna kongressen och som många socialdemokrater har svårt att skriva under på. I det läget blir det extra prekärt att tidigare ha anklagat regeringen för att hämta stöd från SD.

Sverigedemokraternas inträde i riksdagen innebär inte att den svenska traditionen av samförstånd i frågor av stor nationell betydelse bör kastas över bord. Särskilt inte i syfte att kunna anklaga motståndet för samröre med ett oönskat ytterlighetsparti. Det ligger inte i någons intresse att mandatperioden blir ett skyttegravskrig mellan två block, där SD:s röster används som vapen mot motståndaren. Den vågmästarroll detta automatiskt ger SD innebär nämligen att båda sidor kommer att förlora i vissa frågor, av varierande betydelse.

Till skillnad från talmansvalet handlar Afghanistanfrågan om liv och död. Det handlar om omsorg med en krigsdrabbad befolkning och Sveriges långsiktiga förhållande till andra länder. Det är Socialdemokraterna medvetna om. De bör också ta sitt ansvar och sätta frågans betydelse framför kortsiktigt taktiserande.